Huvudpersonen i en av Gerda Anttis sju noveller efterlyser ett större ansvarstagande för barnen i samhället, men gör det inte på det där beklagande "var är världen på väg"-sättet, utan på ett konkret och välgrundat sätt. En annan pekar på att rynkiga åldringar som hon alltför sällan får synas i TV, men inte på det där avundsjuka, missunnsamma sättet, utan på ett förståeligt och motiverat sätt. Och när kritiken riktas mot usla kommunpolitiker är det inte på det där gnälliga insändarsättet, utan genomtänkt och slagkraftigt. På så sätt är hon skicklig, Antti. Den samhällskritik som ryms i boken är inte ny, men den raka konsekvens och den rena benhårdhet med vilken karaktärerna framför den, gör det imponerande. De är tuffa helt enkelt, förbannat tuffa och arga, och bakom dem anar man en ännu tuffare och argare författare. Men ilska räcker inte hela vägen, det fattas något.

I titelnovellen möter vi kvinnan vars man återfallit till sin före detta fru, och får följa hennes tankar under en arbetsdag i rättsalen. Målet som behandlas gäller en problemfamilj, och det ska avgöras om de två tonårsdöttrarna – som rymt från hemmet och har missbruksproblem – ska få ansvaret med eget boende eller om de ska bo kvar hos sin alkade morsa. Texten är, jämsides med handlingen i rättsalen, upptagen av huvudpersonens resonemang och åsikter om samhällets insats och sin egen livssituation.

I novellen Aldrig mer Chopin trängs huvudpersonens resonerande istället med en nästan klassisk sol-och-vår-historia, där den åldrade och frånskilda lärarinnan börjar bekanta sig med den stilige polacken som besöker grannlägenheten. Antti är generös med bildspråket, samtidigt som karaktärens röst ändå faller naturligt, och det är intressant hur finbalanserat handlingen låter sig gissas utan att kunna kallas förutsägbar.

Den mest åsiktsfyllda (och äldsta) karaktären finns i sista novellen, Platsen där vi bor. Det är befriande att höra den konservativa gamlingen sluta tiga inför sin moderna dotter och istället börja ösa ur sig sin politiska inkorrekthet. Just denna, den politiska inkorrektheten, känns mycket medvetet hanterad från författarens sida. Antti nyttjar den förlösande känslan av att någon med kraft och mod vågar säga sitt hjärtas mening trots att man inte får, samtidigt som frågan nyanseras av att andra karaktärer inte låter den förbli oemotsagd.

Ja, det finns mycket att berömma novellsamlingen för: hårdheten, karaktärernas språkdräkter, realismens trovärdighet och de samhällsbevarande ärendena. Åsikterna täcker många ämnen, det tycks till och resoneras om män och relationer, om flyktingpolitik och resursfördelning, om åldrande och livsfrågor och ansvar. Men det som fattas är dramatiken. Bland alla insikter och åsikter händer det egentligen inte särskilt mycket, vilket gör läsningen lite seg. Enda gången det verkligen blir allvar i praktiken är i novellen Det är Joakimlördag, lysande skildrad genom en alkoholiserad pappas naiva och rusiga medvetande. Pappan får träffa sin son över helgen och ska då låta bli drickat, men så har han en öl i kylen och så går det som det går, det blir otäckt och blodigt och tragiskt. Här ryms både socialrealismen och dramatiken utan att trängas, mästerligt sammanflätade, och detta får novellen att stå en bra bit högre än resten.