Vad skulle då en berättelse om lycka kunna vara? En berättelse om en besinningslös passion, så stark och smärtsam att endast döden kan tygla den från att spåra ur mot den förvridet sömniga och banala vardagen kanske?

Första frågan är ställd av André Gide vid förra seklets början. Och Hesselholdt har en idé som är bra. Den andra frågan är hennes.

Det är en koncentrerad berättelse om en kvinna och man som över sommaren bor i hans framlidne farbrors stora hus, avsides från alla vägar, med en stor prunkande trädgård. Hon, berättarjaget, inleder med den kanske vanligaste frågan av alla till den man älskar:

Vad tänker du på?

Vad förväntar hon sig för svar? Är hon beredd att höra det? Han är som det verkar uppriktig, medan hon tillåter sig att undanhålla honom sina tankar. Varför sköt hon gårdens praktfulla påfågelhanne? Varför står hon på balkongen, efter att de har älskat, och siktar på honom med en pistol, när han läser en bok om trädgårsskötsel? Hon upptäcker rätt snart att lögn och sanning är underställda den äkta berusningen i att helt gå upp i sin kärlek. Vad andra tänker kommer hon ändå aldrig få reda på. Men hon genomskådar honom, hans innersta önskan är att trampa ner gaspedalen när hon ligger under bilen för att plocka bort kattungar som leker därunder.

Så håller de på. Det blir ett listigt spel, med utrymme för drömmar, erotik och poetiska betraktelser. Den riktigt frustar på vissa sidor, medan tempot dras ner på andra. Behållningen är de många oväntade beskrivningarna av just mänsklig lycka; i både förödmjukelse, impulsivitet, dödslängtan, självutlämning, rädsla och mod.

Den centrala metaforen för hela berättelsen är tjurfäktning, där utgången alltid är lika självklar, tjuren kommer att dö, frågan är bara hur vackert det kommer att bli. Kanske tjurfäktningsarenan till och med är den ultimata platsen för människans erotiska fantasier och uppfattning om skönhet? Det vackra livet, och det grymma. Frågan är bara vem som tar sig rätten att leka med den andre med cape och svärd. Matadorens skicklighet kommer att avgöra. För när lyckan är så stor att det gör för ont, blir den bara ännu större om man har makten att bestämma när den ska ta slut.