Som författare är jag tveksam till något i recensionen. Den är bra och väl skriven, mycket av det väsentliga har recensenten lyft fram. Jag gladde mig åt att humorn hade uppskattats. Humor är svårt. Det jag vänder mig mot är två saker.
1. Evolutionskonspiration. Det var först vid tredje genomläsningen som jag såg rubriken. Jag förstod inte vad det var för konspiration som åsyftades i texten. Jag har skrivit något så ovanligt som en idéroman. Sådana förekommer knappt i Sverige. "Huset Scorfa" granskar i romanens form Darwins vetenskapliga teori med vetenskapens egna metoder. Ett ovanligt grepp. Att granska är inte konspiration. I vårt land förekommer knappt någon diskussion om darwinismen. Den uppfattas som så självklar att den blivit en ideologi som förklarar det mesta om människan och människans villkor. Det är en författares uppgift att skriva om just den typen av frågor: vad innebär det att vara människa?
2 Recensenten skriver om horan och madonnan. Det förekommer tre kvinnor i boken. Madonnan torde vara Grethe, antar jag. Men hon är absolut ingen madonna. Olof (huvudpersonen) berättar historien i jagform. När han kom på sig själv att vara överdrivet präktig med att diska, tvätta, servera så insåg han att det inte var av omsorg han utförde dessa sysslor vid det tillfället utan av intellektuell feghet. När Grethe utför samma sysslor så är det uppenbart för läsaren att hon gör dem istället för att ställa frågor. Hennes man, Tord, genomgår stora personlighetsförändringar, men Grethe bara klappar honom på kinden. Hon gör det därför att hon saknar mod att förstå. Även insikt kräver mod. Jag har varit mycket tydlig med att skriva att människan är feg och jag låter människor gestalta detta tillstånd. Då uppfattar recensenten det som att när en kvinna uppträder på samma vis som en man så gestaltar hon stereotypen madonna.

Att slutet blev snabbt är en berättarstil. Händelserna kom slag i slag, då kan inte texten bli utdragen. Snabbt tempo=korta meningar. När boken nästan är slut, blir meningarna längre under de sista tio sidorna och läsarens eftertanke får plats. Jag har definitivt inte fuskat med slutet. En bok är till för läsaren. Jag ville att varje sekund skulle vara läsansvärd.
Stefan Torssell

#

Vad annat än en stereotyp könsbild är att vänta från en person som nästan på daglig basis skriver krönikor på rasistbloggen Avpixlat?

#