Utgiven | 2002 |
---|---|
ISBN | 9176438384 |
Sidor | 437 |
Orginaltitel | A heartbreaking work of staggering genius |
Översättare | Thomas Preis |
Först utgiven | 2000 |
Dave Eggers 90-talsgenerationsroman om hur det är att växa upp i USA har redan blivit en klassiker, en klassiker som inleds med drygt 40 sidor anvisningar, förklaringar och instruktioner om hur själva verket ska avnjutas på bästa sätt – allt för att sedan avslutas med en tecknad bild på en häftapparat. Det må låta onödigt, banalt och irrelevant men det är just i den häftapparaten som en del av andemeningen och grunden för Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet finns. I den meningslösa ironin.
Och ungefär där – som en pastisch i meningslöshet – skulle den här historien ha kunnat ta slut och förpassats in i bokhyllornas undangömda skåp. Men tack vare ett enkelt, men väl så imponerande djup, lyckas Dave Eggers skapa ett komplext verk som faktiskt har något mer att säga än att bara vara en generationsroman om den ironi som millennieskiftets ungdomar kände – och till viss del fortfarande känner.
När Dave Eggers var tjugoett år gammal avled båda hans föräldrar i cancer med bara några få veckors mellanrum – något som lämnade honom med den smått omöjliga sitsen att uppfostra den åtta år gamla lillebrorsan Toph på egen hand. Och det är exakt där verket blir hjärtslitande.
Dave sliter och kämpar för att barnavårdsmyndigheten inte ska skilja dom åt, går på föräldramöten i skolan och anstränger sig för att få allmän rätsida på deras boendesituation.
Och samtidigt, mitt i allt detta, vill han själv vara en ungdom; hångla loss på stranden med den vackra och förföriska flickan han träffar på krogen, köra för fort med bilen i kurvorna och starta upp tidsskriften Might som är själva riddaren av ordet ironi.
Han skriver:
Jadå, jag kunde gå ut. Det är fredag kväll och jag borde vara ute på andra sidan bukten, jag borde vara ute varje kväll tillsammans med de andra ungdomarna, fixa med håret, spilla ut en öl, försöka få någon att ta i min lem, skratta med folk och åt folk /…/
Så visst, jag kunde vara ute och njuta av den här friheten i synnerhet och ungdomens frihet i allmänhet och fröjdas över att leva i en tid och på en plats med så rikliga möjligheter.
Men icke heller.
Jag kommer att vara här, hemma. Toph och jag kommer att laga mat, som vanligt…
Det allvarsamma ansvarstagandet slår undan fötterna på Dave Eggers i just den situationen, inte i flera av de efterkommande och som till slut – på sitt enkla och frigjorda sätt och berättarspråk – gör denna roman i det närmaste genialisk. I själva krocken där historiens andra andemeningen finns, i krocken där ungdomen dels brottas med just ungdomen, dels med den vuxna människans ansvarstagande.
På omslaget står det att läsa: "Den här boken behöver inga säljande citat". Allt som oftast är jag beredd att hålla med.
Det här är läsvärt.
Publicerad: 2005-01-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-04-10 11:03
12 kommentarer
vad exakt är det som gör att den här boken inte klassas som självbiografi utan som skönlitteratur?
recensenten verkar ta för givet (eller veta) att det är identitet mellan författare-berättare-huvudperson (bär de samma namn?) och att romanens text refererar till den utomtextliga verkligheten. lillebrorsan har samma namn i boken som författarens lillebror också.
#
spelar det någon roll eller? jag borde läst den här boken för länge sedan. tack daniel.
#
det är klart att det spelar roll. någon tror att det spelar roll om vart vårt liv kommer att leda och hur den didaktiska rollen som författaren faktiskt tar på sig spelar roll eller inte.
#
Vad i hela friden pratar du om?
Ta det försiktigt med de där cigaretterna utan märke.
#
jag ställde en fråga; ingen har brytt sig om att ens försöka svara. påhopp för den vetgirige. tack sverige!
#
jag var visserligen full när jag skrev svaret till pussykat. men första frågan ser jag ingenting konstigt med (?). vad jag menar är att om eggers är författare-berättare-huvudperson så ingår han en självbiografisk pakt med den förmodade läsaren och vi förväntar således vissa saker av texten, autenticitet till en viss grad (med respekt för den poetiska sanningen), lärdomar man kan dra av detta liv (den didaktiska funktionen) och en del andra saker. det är sanningsfaktorn i självbiografin/skönlitteraturen jag undrar över.
#
men nu kan jag väl kolla upp det här själv. tänkte bara om någon visste, ganska direkt.
#
helt underbar bok. tyvärr säljs den inte längre på svenska och ingen verkar intresserad av att trycka den igen .lyckades hitta denna pocket precis innan den tog slut.
#
de har slutat trycka den för det fattas en bit i den svenska versionen…
#
jag fick den biten via mail av förlaget, så den finns.
#
helt fantastisk bok! Oavsett om han ljuger eller talar sanning hela boken igenom så är den bra. Det är väl det som är lyxen med att vara författare. Makten att förvränga en historia ;)
#
Nu är det så att jag jobbar i en bokhandel, och boken i fråga finns faktiskt till färsäljning. Och den är helt klart läsvärd!
#
Kommentera eller pinga (trackback).