Astrid Lindgren, vi älskar henne. Hon är stor. Bland svenska författare finns nog ingen så kraftigt folkkär och med en så stadigt förankrad position i bokhyllor och sinnen. Jag kan inte minnas mig ha hört hennes författarskap någonsin omtalas i annat än hyllande och romantiserande ordalag. Det jag hört som landat närmast kritik är när någon erkänt sig tycka att den där Karlsson på taket ändå verkar vara en ganska jobbig typ, som man faktiskt inte alls skulle vilja ha som kompis. Om han ville leka med en skulle man nog ljuga och säga att man ska iväg på middag hos några släktingar. Annars aldrig ett ont ord om Astrid. Och med all rätt. Jag stämmer in totalt. Astrid gäller barnen och barndomen, man bråkar inte med barnen och barndomen. Astrid är stor, vi älskar henne.

Därför är det lätt att föreställa sig en engagerad läsning av Vivi Edströms Kvällsdoppet i Katthult när man öppnar boken i fråga. Det heter att hon i ett antal essäer "belyser olika sidor av Astrid Lindgrens författarskap". Titeln anspelar på en illustration av Björn Berg, vald ur Emil i Lönneberga, där hyssmakaren kvällsbadar med Alfred efter en dag späckad av burlesk bondkomik. En av essäerna behandlar också just detta – hur bilden kompletterar berättelsen. Edström resonerar runt atmosfär och detaljer, får till en och annan poäng, blir lagom personlig, och ger lite kuriosa som när man i den tyska utgåvan också lät översätta bilderna från magra Lönnebergabönder till fetlagda vinodlare. Och Astrids reaktion på detta.

En annan essä handlar om Pippi Långstrump – "experimentjaget". Här tittas Pippi på som rebellen och förlöjligaren av auktoriteter, den feministiska förebilden då och nu, försvararen av allt det som vuxenhet och auktoriteter kan få för sig att kväva hos ett barn. Detta är intressant. Nämnda hyllningskör var inte lika röstkraftig vid Pippipremiären, tvärtom ljöd andra stämmor. Under 40-talet när normen för flickor var intensiv hushållsskola blir det rödhåriga originalet inte så lite okonventionellt när hon åker skridskor på skurborstarna och strör socker över hela golvet. Dessvärre skulle Edströms analys kräva mycket mer plats för att bli tillräckligt uttömmande. Varje gång det är på väg att bli intressant på riktigt kommer en ny underrubrik eller så tar essän slut.

Och detsamma gäller för de flesta av essäerna. "I rosens namn" avser rosens symbolik, och blir mer överfylld av exempel på växtens förekomst i författarskapet än vad den bjuder på innovativa tolkningar. På samma sätt blir "Vårens tecken" mest spridda nedslag i olika vårskildringar, och varje anad aha-upplevelse stannar utom räckhåll. Det är fint och stämningsfullt, givetvis, men det vore mest rättvist att tacka Astrid för detta istället.

Senare följer essän som bygger på att dra paralleller till Selma Lagerlöf. Båda hämtar mycket material och inspiration ur barndomen, ja. Båda har en tydlig anknytning till landsbygden, ja. Bådas verk är rika på rosor och äpplen, ja. Det finns vissa beröringspunkter mellan Nils Holgersson och Nils Karlsson Pyssling, ja. Båda har internationellt sett en någorlunda likvärdig position som författare, ja. Det är inga häpnadsväckande avslöjande Edström lägger fram. Visst, själv har jag aldrig tidigare reflekterat över dessa paralleller tidigare, men samtidigt finns det väl en anledning till att man låtit bli det.

Men tveksamheten inför boken har sina gränser: essän "Rösten och språket" är klart värd att berömma. Edström blir intresserande och lyfter fram en språklig bredd hos Astrid, en bredd som lätt illustreras med kontrasten mellan det lyriska och det burleska. Jämför orden "grisaknoen", "borkalymlar" och "illbatting" med meningar som "som om tusen klockor av glas hade spelat på en gång" eller "morgonljusets bro såg ut som om den var gjord av guldstrålar." Det handlar också om Lindgrenska uttryck som nu vedertagits, och om hur berättarröstens stil skickligt anpassas till sina genrer. Detta är bokens bästa essä.

Jag vill också berömma Edströms tonläge. I bokens inledning känns den först lite gullande, lite obekvämt sagotantsimiterande, men strax finner jag mig till rätta i en varm och välkommen läsning. Hon vinner mycket på detta. Välvilligheten och det milda engagemanget får en att vilja tycka om henne.

Ändå kommer man inte ifrån att de flesta av essäerna är alltför svepande och övergripande. För mycket "till exempel" och för lite "alltså". Jag vill citera pressmeddelandet, där det står att boken kan "användas av studerande och forskare, men den är också avsedd för en intresserad allmänhet." Felet uppstår kanske här, när Edström försöker sätta två målgrupper i knäet samtidigt, och de ramlar emellan när hon börjar berätta.

Alltså stänger jag boken utan att gamla barndomsläsningar har berikats särskilt mycket. Istället har jag blivit ohyggligt sugen på att läsa om någon av Astrids böcker. Vilken som helst, utom den om den där jobbige typen med en propeller på ryggen.