Gasljus, publiksorl och sammetsdraperier. Och på scenen står den vackraste flicka Nancy någonsin sett. Kväll efter kväll återvänder hon till teatern för att se Kitty Butler uppträda och när tillfället uppenbarar sig lämnar hon sin familj i det lilla ostronsamhället för att följa Kitty till London där hon blir hennes påkläderska, älskarinna och scenpartner.

1890-talets London är en värld full av löften, lust och music hall, men den kärlek hennes liv kretsar kring är en kärlek hon inte kan sätta namn på och den hon älskar en som inte törs kännas vid den. För 1890-talets London är ju också en stad och en tid som såg en av sina mest omhuldade författare, Oscar Wilde, få både karriär och hälsa förstörda av ett grymt fängelsestraff på grund av sitt homosexuella leverne.

Nancy går från oskuldsfull ostronflicka till verklig överlevare, och även om de metoder hon väljer för att ta sig fram ibland är ganska hemska måste jag le en smula beundrande åt hennes kraft, hennes förmåga att gripa de möjligheter som erbjuder sig. Och samtidigt med denna inre utveckling rör hon sig genom en mängd olika delar av det senviktorianska samhället. Vi möter det lilla fiskesamhället från hennes barndom, music hall-teatrarna, den homosexuella undre världen, den dekadenta överklassen, fattigkvarteren och den växande arbetarrörelsen.

Det är en spännande färd genom ett historiskt London. Man skulle kunna tänka sig att en sådan glädje som Waters uppvisar över historisk perfektion och detaljer riskerar att överglänsa berättelsen (tänk bara på den ganska löjliga historien i senaste Titanic-filmen som så uppenbart är konstruerad för att visa upp mesta möjliga av båten), men i det här fallet blir det inte alls så. Inte ens det bitvis ganska vulgära språket (fast jag är nog otidsenligt pryd, tydligen också i 1800-talsmiljö) känns det minsta sökt.

Kyssa sammet känns i mångt och mycket som en roman från 1800-talet – och då menar jag det i klart positiv bemärkelse. Den är mycket Berättelse, en berättelse att sugas in i. Den målar upp miljöer och karaktärer i en värld med många sidor, och är en perfekt bok att krypa ihop i under murriga hösttider som dessa.

Upplägget har klara drag av 1800-talsberättelse, men innehållet är naturligtvis till stor del annorlunda. De 1800-talsromaner vi är vana vid att läsa, de kanoniserade verken, innehåller knappast sex på det här sättet, så explicit men också så massivt stämningsskapande.

Titeln Kyssa sammet är naturligtvis ett sexuellt uttryck, men man kan också associera till det faktiska tyget, till den speciellt djupröda färgen (som också fodrar bokens pärmar) och till känslan mot fingertopparna. Känslan av både lyx, ombonad och värme, romantik eller kanske dekadens. En känsla att förknippa både med förra sekelskiftet och med Waters roman.

Men mer än historiskt intressanta miljöer och mer än grova sexuella uttryck är det här en berättelse om kärlek. Kitty är för Nancy den stora kärleken, den skoningslösa förälskelsen, som man aldrig glömmer men inte kan leva med och kanske heller aldrig förlåter. Det finns andra sorters kärlek som är tryggare och hälsosammare, men som måste lära sig samexistera med det förflutna, det som alltid finns där men är ohjälpligt passerat.