Gläden Eder, I Sveas och Götas barn, ity hövding Jan haver återvänt från korstågen att upplysa om Eder samtid och de spörsmål som beröra Eder alla…

…eller nåt. Arn är nedskottad och blicken vänd mot aktuellare bovar och banditer. Att det är som sådana han ser Lars Ramqvist mfl behöver man inte tvivla på, det står ju redan i titeln. Tjuvarnas marknad och en bild på Strandvägen – hej subtilitet. Att Guillou gillar att gissla överheten är ju inget nytt, snarare är det nästan väl förutsägbart att han skriver en bok om svenskt näringsliv som gärna vill ligga på gränsen till det förtalsåtalbara.

Givetvis är det i botten en deckarhistoria; ett gäng Goda poliser som hellre vill lösa våldsbrott mot Vanliga medborgare anbefalls i stället att lösa en serie villainbrott riktade mot Rika familjer. Samtidigt får vi följa en Omoralisk och Löjlig styrelseordförande för ett visst försäkringsbolag i sina försök att svindla Stackars pensionärer, samt se hans Äckliga brats till barn leva rullan runt Stureplan. (Jo, stor bokstav – varför skulle jag vara mindre övertydlig än Guillou?) Men någon stor kriminalgåta är det knappast, mest en ursäkt för att få oss att skratta åt de nyrika fjantarna och uppröras över hur mycket pengar de tjänar.

Och jovisst, satiren är ibland rätt träffsäker. Något finlir är det inte fråga om, bara rejäla rundpallar telegraferade en halv rond i förväg men som ändå går in på ren envishet och jävlaranamma. Och det är inte det att måltavlorna inte förtjänar det. Men efter ett par hundra sidor märker man att Guillou kommer från ett yrke som får betalt per tecken, och jag minns varför jag aldrig gitte öppna Arnböckerna efter 10 band Hamilton: det blir tjaaatigt. Vilka bovarna är står klart från början (de är för inavlat korkade för att inte åka fast) och Guillou blir sällan fullt så rolig som han själv tror, så långa stunder blir boken bara den ena beskrivningen efter den andra av hur töntigt pamparna bär sig åt, hur verklighetsfrämmande deras liv är, sida upp och sida ner om hur skrattretande de är när de jagar och samlar vin…

"Ursäkta", avbryter vän av ordning, "men grabben på Fagerhult själv förlöjligar alltså någon för att hålla på med jakt och vinsamling?" Japp. Och nu får ni ursäkta att jag rör ihop författaren med hans verk, men han är svår att förbise och jag tror inte han skäms ett dugg över att han är betydligt mer berömd än någon bok han skrivit. Guillou gör helt enkelt lite skillnad på folk och folk här. Trots att han sätter en kvinna som huvudperson skriver han fortfarande med flanellskjortärmarna uppkavlade till bicepsen och överlägsen min. Riktiga Karlar bär sig inte åt som skurkarna i den här boken, säger han. Riktiga Karlar gillar självfallet vin och jakt – men de har alltid gjort det, de har inte lagt sig till med det nyligen för att det är inne just nu. Riktiga Karlar har visserligen pengar upp över öronen, men de får dem inte för att leda multinationella företag; de ärver pengarna eller snor dem från andra tjuvar. Riktiga Karlar åker inte till Afrika för att skjuta elefanter utan för att ta värvning i främlingslegionen. Och Starka Kvinnor faller givetvis pladask för såna Riktiga Karlar. Hmmm.

Nåja. Boken bör väl egentligen – även om det inte är helt lätt – tas på sina egna villkor. Och visst är den underhållande, som satir både på vårt samhälle och sin egen författare. Han sparkar in öppna dörrar i parti och minut – jag menar, vilken sten har ni levt under om ni inte visste att styrelseproffs roffar åt sig och att Stureplansbrats har bakåtslickat hår? – men han gör det åtminstone med lite schwung. Om man sedan vill tro att Skandiachefen indirekt är ansvarig för ett visst uppmärksammat mord förra året så står det väl var och en fritt…