Text

Litteraturen i EU:s nya länder

Litteraturen i EU:s nya länderEfter att Europeiska unionen vuxit från 6 till 15 medlemsstater förbereder den sig nu för den hittills största utvidgningen när det gäller omfattning och mångfald. 13 länder har ansökt om medlemskap. 10 av dessa länder – Cypern, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien och Slovenien – kommer att ansluta sig den 1:a maj 2004 och kallas ”anslutningsländer”. Bulgarien och Rumänien hoppas kunna ansluta sig år 2007, medan Turkiet ännu inte förhandlar om medlemskap.

Inför utvidgningen har vi sammanställt lite om litteraturen i de nya länderna. Dessutom hittar du förstås länkar vidare till recensioner och externa texter.

Håll till godo!

Polen | Ungern | Tjeckien | Lettland | Estland | Litauen
Malta | Slovenien | Slovakien | Cypern


Polen

Sedan 1795, då Polen förlorade sin självständighet och delades mellan Ryssland, Preussen och Österrike, har poesin haft en speciell ställning. Poesin var viktig för polackernas nationella identitet fram till oktoberrevolutionen 1917 och friheten 1918. Sedan fortsatte förtrycket av det polska folket genom Hitlers och Stalins pakt 1939.

Två händelser under seklets senaste två decennier har haft en fundamental betydelse för polsk poesi. Det är Nobelpriset i litteratur som 1980 tilldelades Czeslaw Milosz och 1996 Wislawa Szymborska.

Poeter har en särställning i Polen men förväntas skriva ”seriös” poesi. Underhållande lyrik är inte så väl ansedd av den allmänna opinionen. ”De nya mästarna”, nu i 50-årsåldern, är den engagerade poesins veteraner. De kallas ”Generation 68″ eller ”Nya Vågen”. De mest intressanta är Stanislaw Baranczak, Adam Zagajewski (som båda bor utomlands, i USA respektive Frankrike), Ryszard Krynicki och Ewa Lipska. Några, som Jacek Bierezin och Jerzy Gizella, har aldrig riktigt fått någon chans att visa sin förmåga, andra, som Stanislaw Stabro, Julian Kornhauser och Leszek Szaruga verkar mest som litteraturkritiker och främjare av polsk kultur.

Polska institutet

Nobelprisets sida om Czeslaw Milosz


Ungern

Under 1500-talet skapades den nationella litteraturen i Ungern, men texter från tidigare århundrade finns bevarade. Liksom i många länder i Europa var det genom översättning av Bibeln, en likriktare av det litterära språket, som satte fart på litteraturen. Kuruc-sångerna, en folklig lyrik från Rákóczidynastins frihetskrig på 1600- och 1700-talen sjungs fortfarande i Ungern. Under upplysningstiden genomgick språket en revolution i Ungern. Ett förnyelseprogram engagerade författare och vetenskapsmän. Och resultatet blev det moderna ungerska språket med otaliga nya ord. Mihály Csokonai Vitéz (1773-1805) utgör en syntes av det gamla och moderna ungerska språket.

Romantiken i ungersk litteratur sammanföll med en reformperiod som kännetecknades av ekonomisk utveckling, nationell frihetssträvan och politisk optimism. Till romantikens store författare räknas lyrikern Mihály Vörösmarty och József Eötvös, pionjär för den realistiska litteraturen.

År 1908 grundades Nyugat (”Väster”), en litterär tidskrift, som fram till 1941var betydelsefull för ungersk litteratur. Tidningen förespråkade en radikal borgerlig humanism och var öppen för alla nya litterära strömningar. Varje betydande författare under denna period publicerade sig i Nyugat. Hit räknas prosaisten Zsigmond Móricz och hans tidiga naturalistiska romaner och senare realistiska och samhällskritiska verk; den impressionistiske poeten och romanförfattaren Margit Kaffka samt poeterna Árpád Tóth, Mihály Babits och Dezsq Kosztolányi. Efter Nyugat uppstod flera betydande nya tidskrifter. Magyar Csillag (”Ungersk stjärna”) fortsatte Nyugats kamp för en bred antifascistisk front.

Efter det kommunistiska maktövertagandet präglades litteraturen av den officiella dogmatiska synen och den administrativa politiska styrningen. De bästa författarna blev inte publicerade eller tystnade självmant. Men från andra hälften av 1960-talet skedde en viss liberalisering, och poeter som Sándor Weöres, Ágnes Nemes Nagy och János Pilinszky fick sina verk utgivna. Perioden kännetecknades av nytänkande och mångfald och prosan utmärkte sig speciellt. Géza Ottlik, som publicerade sig redan i Nyugat, och Miklós Mészöly bröt med den traditionella romankonstruktionen. I deras spår följde den unga generationen, bland andra Péter Nádas och Péter Esterházy. Författarna spelade en stor roll i förberedelserna för den politiska förändringen i under 1980-talet.

2002 tilldelades Imre Kertész nobelpriset i litteratur, bland annat för sin skildring Mannen utan öde om tiden i koncentrationsläger.

Nobelprisets sida om Imre Kertész


Tjeckien

Ursprungligen skrevs litteratur på fornkyrkoslaviska och latin. Från 1500-talet kan nämnas Hájeks Kronika weská (”Tjeckisk krönika”, 1541), originella reseskildringar och de böhmiska brödernas verksamhet. Dit hör Jan Blahoslavs verk och Kralicebibeln, en nyöversättning av Bibeln, viktig för tjeckiskans utveckling. 1600- och 1700-talen innebar en stagnation i litteraturens utveckling. Högt stod dock J.A. Comenius skrifter, bland andra den unika allegorin Labyrint svxta (”Världens labyrint”, 1631).

Det nationella uppvaknandet (ca 1780-1848) var inriktat på det tjeckiska skriftspråkets och den tjeckiska litteraturens förnyelse. Slavisk gemenskap, tjeckisk historia och folkdiktning dyrkades.

Avantgardet under mellankrigstiden, särskilt Jiòí Wolker och Jaroslav Seifert, skrev en revolutionär proletär poesi med tydlig socialistisk tendens. Jaroslav Hacek skrev den antimilitaristiska romanen Osudy dobrého vojáka tvejka za svxtové války (1-4, 1921-23; ”Den tappre soldaten Tvejks äventyr under världskriget”), Karel Kapec skrev utopisk och filosofisk prosa, Vladislav Vanwura avantgardistisk prosa, Ivan Olbracht sociala romaner, Egon Hostovský psykologiska romaner, och Josef Knap beskrev bondesamhället. Under andra världskriget stod de nationella traditionerna i förgrunden. Det uppstod dock nya avantgardistiska sammanslutningar som Grupp 42 med Jiòí Koláò.

Yttrandefriheten beskars radikalt av kommunisterna efter 1948. Först under 1960-talets töväder förnyades litteraturen av bland andra Bohumil Hrabal, Ivan Klíma, Milan Kundera, Vxra Linhartová, Josef Tkvorecký och Ludvík Vaculík. De skildrade samhället i kris och reagerade med skepsis mot enkla ideologiska lösningar, makt- och språkmissbruk. Många författare gick i spetsen för demokratiseringsprocessen och drabbades efter 1968 av publiceringsförbud. Dessa och även många yngre publicerade sig genom underjordiska kanaler, organiserade av bland andra Václav Havel och Ludvík Vaculík, eller emigrerade som Milan Kundera och Pavel Kohout samt Josef Tkvorecký och Zdena Salivarová, vilka startade ett tjeckiskt förlag i Kanada. Av dem som tilläts ge ut böcker kan nämnas Ota Pavel, Vladimír Páral och nobelpristagaren Jaroslav Seifert. Från 1970-talet utvecklades en tjeckisk undergroundlitteratur. Flera författare, som Daniela Hodrová och Jiòí Kratochvil, ägnar sig i dag åt experimentell, postmodernistisk poesi och prosa. Också självbiografiska verk, till exempel Jan Zábranas dagböcker, röner stort intresse.

Ivan Klima om tjeckisk litteratur i Eurozine

Nobelprisets sida om Jaroslav Seifert


Lettland

Fram till mitten av 1800-talet utgjordes den lettiska litteraturen av muntligt traderad folkdiktning och tyskpåverkad religiös uppbyggelselitteratur. År 1879 utkom den första lettiska romanen och redan vid självständighetstidens början 1918 hade den lettiska litteraturen integrerats i den västerländska. Rudolfs Blaumanis skrev psykologiska noveller och folkliga skådespel, Karlis Skalbe panteistiskt inspirerad lyrik och konstsagor.

Under mellankrigstiden blev staden ett aktuellt tema och Aleksandrs Raks dess främste diktare. Efter andra världskriget uppstod ett litterärt vakuum. Många författare hade dödats, andra hade flytt till väst. Den litterära utvecklingen hämmades av sovjetregimens förtryck. 1960-talets lyrik präglades av dold protest och bitterhet, med namn som Vizma Belsevica och Knuts Skujenieks. Under 1980-talet var Mara Zalites av folkloristisk symbolik präglade diktning mest framträdande. Inom prosan vidareutvecklade Regina Ezera den psykologiska romanen. Fram till 1970-talet blomstrade en nationell exillitteratur, men redan på 1960-talet protesterade unga diktare mot en nationell kanon och skrev i stället om individuella problem.


Estland

Av estnisk folkdiktning, som huvudsakligen är lyrisk, har hopsamlats en betydande mängd. Folkdiktningen har kontinuerligt påverkat den estniska lyriken och till en del utgjort grundvalen för F.R. Kreutzwalds nationalepos Kalevipoeg (1857-61). Perioden för det nationella uppvaknandet (1860-85) kännetecknas av påverkan från tysk senromantik. I början av 1900-talet knöts kontakter med skandinavisk och västeuropeisk litteratur. Lyriken såväl som novellistiken var expressiv och symbolisk.

Hösten 1944 flydde ungefär två tredjedelar av de ledande estniska författarna undan sovjetarmén till väst (en stor del till Sverige). Den stalinistiska terrorn och dess efterdyningar (1945-60) bromsade den litterära utvecklingen. Dagens estniska lyrik är full av protest och söker filosofisk kontakt med omvärlden. Litteraturen lever vidare i exilen, där lyriken till en del fått politisk inriktning, medan den berättande litteraturen har utvidgat sig till att omfatta hela den europeiska historien. Under senare år har kontakterna åter knutits mellan författare i hemlandet och i exilen. Den estniska litteraturen är oftast mindre allvarlig än den skandinaviska och har gemensamma drag med den mellaneuropeiska litteraturen, till exempel polsk, tjeckisk och ungersk.

Amatörteatern har åtnjutit stor popularitet sedan sekelskiftet. De professionella teatrarna har spelat samtida europeisk dramatik. Den populäraste inhemska teatergenren utgörs av satiriska komedier med vitsig, folklig dialog.


Litauen

Litteratur på litauiska, tidigast med religiöst innehåll, uppstod på 1500-talet. Det skönlitterära skapandet inleddes av Donelaitis, vars realistiska hexameterdikt Metai (”Årstiderna”) utgavs 1818. Under pressförbudet 1864-1904 trycktes böcker och tidningar bland annat i Ostpreussen och smugglades in. Under denna tid framträdde nationalskalden Maironis.

Den följande generationen kom genom sin universalism och stilbegåvning att göra sig gällande långt utanför landets gränser. Hit hör prosaisten Antanas Vaiwiulaitis. Den sovjetiska ockupationen 1940 medförde att många författare flydde västerut och att litteraturen i hemlandet blev alltmer smalspårig och enkelriktad. Bland exilförfattarna kan nämnas Kazys Bradunas och Henrikas Nagys. Under den så kallade töperioden efter Stalins död kunde dock den litterära verksamheten bedrivas i något större frihet. Den allra yngsta generationen, som vuxit upp som sovjetmedborgare, är ganska stor och produktiv. Dit hör Romualdas Grannauskas, vars roman Livet under lönnen är ett kusligt dokument om ett samhälles sönderfall.


Malta

Det maltesiska kulturlivet har i historisk tid varit starkt präglat av såväl engelska som italienska influenser. En litteratur på maltesiska kan sägas ha initierats först med poeten Dun Karm (pseudonym för Carmelo Psaila, 1871-1961). Karm har följts av bland andra Mario Azzopardi (född 1926) och en dynamisk generation av dramatiker och teatermän, i många fall knutna till den anrika Manoel-teatern i Valletta.


Slovenien

Den moderna slovenska litteraturen grundlades under senare delen av 1700-talet. Ytterst till följd av landets befolkningsstruktur blev den litterära utvecklingen under 1800-talet starkt polariserad och fördröjd.

Perioden från slutet av 1800-talet till första världskriget kallas även i den slovenska litteraturen för ”den moderna”. Den frambragte två diktare av europeisk rang: Oton Uupanwiw, som var den slovenska modernistiska poesins portalfigur, och Ivan Cankar, som hade motsvarande ställning i prosan och dramat.

Poesin efter första världskriget var främst inspirerad av expressionism av olika schatteringar. Bland företrädarna märks Srewko Kosovel och Edvard Kocbek. Tyngdpunkten i det starka sociala engagemang som utmärkte den slovenska mellankrigslitteraturen försköts från mitten av 1920-talet från poesin till en samhällstillvänd realistisk prosa. Det mest kända namnet är Preihov Voranc. På 1930-talet framträdde Anton Ingoli.

Efterkrigstidens slovenska poesi har utvecklats inom ett breddat modernistiskt register. Ciril Zlobec och Dane Zajc hör till de mest betydande. Till de redan nämnda realisterna från 1930-talet kan inom prosan läggas Ciril Kosmaw. Matej Bor har företrätt både poesi, prosa och drama.


Slovakien

Slovakisk litteratur skriven på latin eller tjeckiska med slovakiska inslag fick ett uppsving från 1600-talet, med t.ex. den protestantiska psalmboken av Jiòí Tòanovský (1636), den katolska Cantus Catholici (1655), den sedelärande Valaská Skola (‘Herdeskolan’, 1-2, skriven 1755, tryckt 1830) av Hugolín Gavloviw på vers. Under upplysningstiden blev litteraturen en viktig faktor vid den slovakiska nationens uppvaknande; patriotism och slavisk gemenskap var bärande idéer.

Vid 1900-talets början lade symbolisten Ivan Krasko grunden till modern slovakisk poesi, och efter Tjeckoslovakiens tillkomst 1918 utvecklades den slovakiska litteraturen dynamiskt och mångfasetterat. Inom poesin märktes vitalisten Ján Smrek och neosymbolisten E.B. Lukáw. Kring tidskriften DAV samlades vänsteravantgardet med bland andra poeten Laco Novomeský och Ján Rob Poniwan. Socialistisk prosa skrevs av Peter Jilemnický. Slovakisk surrealism representerades av bland andra Rudolf Fabry. En annan riktning var ”naturismen” med författare som Margita Figuli.

Efter 1945 har nya namn tillkommit, men under kommuniståren 1948-89 präglades litteraturen av politisk anpassning. Flera författare har efter 1956 och under 1960-talet försökt befria sig från inskränkningarna. Bland stalinismens främsta kritiker kan nämnas Dominik Tatarka. Av poeterna kan nämnas Miroslav Válek och Milan Rúfus och av prosaförfattarna Vladimír Mináw och Alfonz Bednár.

Läs mer om slovakisk kultur


Cypern


Historiskt sett har Cypern varit en central del i den antika grekiska och bysantinska kulturkretsen och inte minst den grekiska litteraturen har format den cypriotiska litteraturen till vad den är idag. Från antiken finns bland annat Stasinus episka dikt Cypria. Under medeltiden, när Cypern delvis var ett självständigt kungadöme, delvis underställt Frankrike, skrevs poesi inspirerad av franska och italienska poeter, liksom krönikor. Folkliga dikter och sånger har också haft stor betydelse för den cypriotiska poesin. Kända poeter är bland andra Costas Montis, Dimitris Lipertis, Emilios Fytikkides, Maria Polidouri och Pavlos Liasides. Till andra författare hör Klitos Loannides, Thapste Eleftherws och Andros Pavlides.

Förutom på grekiska skrivs det förstås också på turkiska på det delade Cypern. Till de senaste årens kontroversiella författare hör Nese Yasin, som 2002 fick sin roman Üzgün Kızların Gizli Tarihi (”De sorgsna flickornas hemliga historia”) förbjuden och hotades av turkiska nationalister.

Mer om turk-cypriotiska författare

redaktionen, dagensbok.com

Publicerad: 2004-04-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-03 22:31

Kategori: Special

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?