Utgiven | 2003 |
---|---|
ISBN | 1583226184 |
Sidor | 330 |
Språk | Engelska |
Imorgon firar många miljoner människor världen över "arbetarnas dag", första maj. Det är nog inte många av de firande som minns anledningen till att just första maj har blivit utsedd till arbetarrörelsens dag, nämligen Hötorgsmartyrerna. För den intresserade finns nu en färsk roman som skildrar bakgrunden.
1886 var kampen för åtta timmars arbetsdag het i USA. Som allra hetast stod den kanske i Chicago, där radikala fackföreningsaktivister hade arbetat hårt för det kravet. Våren hade varit lång, och den fjärde maj hade en stor demonstration utlysts på Haymarket av stadens mest fruktade element – anarkisterna. Polischefen laddade upp för ett veritabelt krig med extrainkallade styrkor, påfyllda ammunitionsförråd och nyinförskaffade vapen.
Men demonstrationen höll sig fredlig, åtminstone inledningsvis. När en av talarna i upphetsning – enligt polisens uppfattning – börjar elda massorna förändras dock läget. Polischefen kommenderar ut alla sina styrkor att skingra alla demonstranter – med våld om nödvändigt. Styrkorna har inte mycket mer än hunnit anlända till Haymarket förrän en bomb kastas. Det är osäkert både vem som kastade den (ingen har någonsin kunnat dömas för det) – och vem den egentligen var riktad mot (läget var kaotiskt och "fronten" mellan poliser och demonstranter tät och flyttade sig snabbt). En polisman dör i alla fall direkt, flera till såras. Flera demonstranter såras också allvarligt. Polisens svar blir att skjuta skarpt rakt in i folkhopen. Ett halvt dussin demonstranter mördas kallblodigt av polisens skott, ett hundratal till såras allvarligt.
I efterdyningarna måste en syndabock utses. En våldsam klappjakt på stadens anarkister inleds, och åtta av de mer centrala figurerna ställs inför rätta. Tidningar stängs, yttrandefriheten inskränks. Åtalarna lyckas dock aldrig bevisa att någon av dem kastade bomben – flera av de dömda var inte ens närvarande på Haymarket. Ändå döms sju av dem till döden (en får livstids fängelse) – i praktiken för "uppvigling" genom vad de genom åren hade skrivit i olika tidningar, eftersom ingen kunde bindas till att ha kastat bomben. Två av de dödsdömda benådas sedermera, men fem avrättas genom hängning.
Den mest ledande gestalten av dem alla var Albert Parsons. Han och hans fru Lucy hade varit drivande bakom ett flertal av anarkisternas tidningar i staden. Han hade också talat på Haymarket tidigare samma kväll, men befann sig inte där längre när bomben kastades. I den här romanen skildras Parsons liv allt från det att han träffar sin älskade Lucy, till de ödesdigra dagarna i maj 1886 och den följande avrättningen. Boken är i möjligaste mån uppbyggd runt historiska fakta, men eftersom föga är känt om parets privatliv har författarna haft visst utrymme att själv arbeta fram något.
Boken består av en blandning av dagboksanteckningar, dialog och några reportageliknande stycken. Tyvärr känns det inledningsvis inte särskilt engagerande. Det är först mot slutet det börjar bli det – och då inte för att boken är särskilt väl skriven, utan för att historien i sig är spännande.
Att Duberman valt att skriva historien i romanform känns dock inte särskilt lyckat, utan mer som ett förtäckt sätt att få fram sin syn på det historiska förloppet utan att kunna anklagas för att vara ovetenskaplig. Bokens anslag – att skildra händelserna ur Albert Parsons ögon – känns aldrig särskilt övertygande, aldrig äkta. Det är aningen för stelt, aningen för opersonligt. Aningen för historiskt tillrättalagt i efterhand för att verka trovärdigt. Inte direkt värdelöst, men det hade kanske gjort sig bättre i den historiska fackboks-genren.
Att dödsdomarna mot Haymarket-martyrerna var ett rent justitiemord vet man idag. Flera jurymedlemmar deklarerade redan innan rättegången hade startat att de ansåg de åtalade för skyldiga. Bevis har framkommit om att kapitalintressen hade mutat inblandade för att få enskilda av aktivisterna dömda. Guvernören vägrade skjuta upp dödsdomarna trots att indicier kommit om att en annan person faktiskt var skyldig till händelserna. I efterhand har de dömda också friats från anklagelserna. Men då var de förstås redan avrättade. Lite väl sent påtänkt, kan man tycka.
Till minne av de avrättade, och alla de som sköts ihjäl på Haymarket valde den amerikanska fackföreningsrörelsen att utlysa en årlig minnesdag den 1:a maj varje år. Detta spred sig sedan snabbt till en lång rad länder världen över. Traditionen lever vidare, minnet har i princip dött ut.
Publicerad: 2004-04-30 00:00 / Uppdaterad: 2015-04-20 09:46
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).