King anses väl allmänt som skräckförfattare, men i mitt tycke stämmer det inte helt överens med verkligheten, för King har skrivit – och är – så mycket mer än det. Det ska erkännas att många av hans böcker har någon form av övernaturliga inslag, men hans förmåga att observera det vardagliga livet och gestalta det på ett sätt som känns verklighetstroget är det som gör hans böcker så skrämmande, trots att ämnet många gånger är overkligt.

Kanske är många av hans läsare som jag, och tycker att han är allra bäst när han skriver om livets gränsland, när han lyckas få de mest vansinniga händelser att verka trovärdiga med sin berättarkonst. För i mitt tycke är King i sitt esse i böcker som "Död Zon", "Jurtjyrkogården", "Varsel" – och just "Benrangel". Att även böcker som "Lida" och "Dolores Claiborne" som har mer realistisk handling är läsvärda alster råder det väl inga tvivel om, men själv blev jag överlycklig när "Benrangel" gavs ut.

"Benrangel" handlar i första hand om Mike Noonan, en författare som oväntat förlorar sin hustru, Jo, och hur han hanterar förlusten. Efter Jos död hittar han spår efter att hon har hållit på med någonting bakom hans rygg. Till att börja med misstänker han otrohet, men inser senare att det går långt djupare än så. Spåren leder honom till deras sommarhus Sara Skratt och in i en värld som inte tycks ha några gränser mellan de levande och de döda. Mike snubblar över hemligheter som utsätter både honom själv och människor i hans närhet för fara. På andra sidan graven försöker Jo hjälpa honom, men det finns andra krafter som inte vill att Mike ska lösa mysteriet som vilar över Sara Skratt.

Några år efter hustruns död förälskar sig Mike i en mycket yngre kvinna, Mattie. Hon och hennes dotter finns båda i händelsernas centrum, och berättelsen om Mike och Mattie och hennes dotter Kyra är både gripande och realistisk mitt i allt det overkliga som sker.

"Benrangel" är fylld av samma suggestiva spänning som många av de tidigare böckerna i Kings produktion och bevisar för mig att skräckens mästare fortfarande kan, trots att han på senare år har ägnat sig åt böcker som skiljer sig en del från de klassiska skräckromanerna som kom ut på sjuttio- och åttiotalet.

Det finns en viss oro inom mig att det är sista gången jag får läsa något av King i den här stilen, eftersom han nu fokuserar sig väldigt mycket på sin fantasybokserie Det svarta tornet. Rykten gör gällande att King själv funderar på att lägga skrivandet på hyllan. Den dagen blir en sorgens dag för mig, och säkert för många andra Stephen King-älskare världen över.

Men den dagen, den sorgen.