Enligt förlaget är Kronprinsessan en ”underhållande, aktuell samtidsroman” och ”en fängslande skildring av en kvinnas dubbla roller”. Yeah, right. Och jag är Yoko Ono. Ingen lurad? Nä, och Hanne-Vibeke Holst kan inte heller lura någon att hon är en seriös författare. Det här är inget annat än uppglammad Harlequin-romantik. Lite fler sidor än nämnda verk brukar ha, och hjältinnan är politiker istället för den traditionella barnläkaren. Men själva kärnan är densamma, och språket likaså. Det är synd. Jag hade faktiskt en del förväntningar på den här romanen. En roman om spelet bakom politiken, om fördomar mot kvinnor i typiskt manliga miljöer. Ja, det verkade ju bra.

Och det började bra. De första 100-150 sidorna är ganska bra. Lagom långa utläggningar om det politiska livet. Trovärdigt utan att vara tråkigt. Men sen inser jag att idén inte räckt mer än till 150 sidor. Resten är utfyllnad. Vilket inte är det enda problemet. Karaktärerna är en smula … platta. Mannen är mest förtvivlad och tjurig, lite oklart varför. De så högt älskade barnen liknar mest pappdockor. Resten av persongalleriet beskrivs med några få, korta meningar. Kvinnorna med värderande utryck om deras utseende, männen beskrivs antingen som kraftfulla eller lömska, hotade i sin manlighet och alkoholiserade.

Fast jag läst hela romanen kan jag inte skapa mentala bilder av några av karaktärerna, vilket är ganska ovanligt för att vara jag. Jag skulle säga att personbeskrivningarna är ungefär lika raffinerade som de man vanligen återfinner hos Danielle Steel, Sidney Sheldon eller – just det: i Harlequin-romaner. Folk hatar varandra och saboterar för varandra och det är väldigt oklart varför något sker. Som sagt går det nedåt efter cirka 150 sidor. Långa tråkiga utläggningar om tvekönade grodyngel och svinpiss ska dölja bristen på handling, dialog och personbeskrivning.

Efter cirka 330 sidor kollapsar hela romanen i nån slags sentimentalitets- och hämndorgie som jag finner inte bara icke trovärdig utan även väldigt ointressant. Vilket är ett annat av romanens problem. Den är tråkig. Oengagerande. Jag menar, Sidney Sheldon beskrev ungefär samma situation (kvinna på prestigejobb i manlig värld. Barn- och kärleksproblem följer och ingen går att lita på) i Marys chans och det var fan inte tråkigt iallafall, även om det var kasst. Kanske borde Holst läsa på sin Sheldon lite? Eller varför inte en dos Jackie Collins?

Eftersom det är uppenbart att författarens enda mål med den här boken är att tjäna pengar är det väl lika bra att hon inför nästa litterära ansträngning löper linan ut. Steel och Collins säljer på sex och makt. Sheldon försöker inte hyckla och låtsas vara feminist. Om det här är feminism drar jag på mig min burkha och förklarar mig själv frigjord.