Om jag fått välja hade böckerna om Arn aldrig kommit i närheten av mig. Eller jag av dem.

Sån tur att man ibland inte får välja allt själv. Under en höst i ett sydligt land med påtvingad daglig siesta och akut pocketbrist blev nödlösningen böckerna om Arn som en vänlig kompis erbjöd. Jag tänkte att jag kunde ju läsa dem så länge i väntan på en postleverans med nya böcker.

Men posten i Italien är inte utan fog ökänd för att vara både ineffektiv och långsam.

Så när bokleveransen till sist dök upp hade jag dykt ner på allvar i böckerna om Arn. De var ju bra! Så spännade! Underhållande! Och kanske, kanske att man lär sig en del om ett Sverige i begynnande. För allt kan väl inte vara sprunget ur Guillous fantasi? En sådan finurlig sak som pissriset har han väl inte bara hittat på?

Hur som helst önskades Arvet efter Arn i julklapp och började läsas omedelbums. Denna fristående fortsättning på Arntriologin handlar om Arns barnbarn Birger – mera känd i svensk historieskrivning som Birger jarl, Stockholms grundare.

I motsats till sin farfar är Birger inte from som ett lamm. Han är nog mer som vi vanliga människor är än idag. Ibland lite klok, en smula dåraktig, en aning maktgirig. Framför allt är han huvudpersonen i en spännande historia där makten böljar fram och tillbaka mellan kungaätter.

Om Harry Potter fick barn och ungdomar att börja läsa så kanske Guillous böcker om Arn kan göra de nu så läskunniga barnen och ungdomarna historieintresserade.

Så läs. Jag rekommenderar.