De som gillade Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn Magnusson eller Arn de Gothia kommer ganska säkert också att uppskatta den här boken. Likheterna är nämligen många.

Men här handlar det inte om någon korsfarare från Norden utan riddaren i fokus har sina rötter på den Iberiska halvön. Francisco de Montcada, arvinge till en av Kung Jakobs mäktigaste vasaller, har efter att brodern drunknat redan innan han kom fram till Det heliga landet, tagit korset. Genom sina handlingar skall han hjälpa sin brors själ att ta sig genom limbo och vidare till paradiset.

Franciscos illusioner om något som helst paradis grusas emellertid snart och efter händelser som snarare påminner om paradisets raka motsats återvänder han till Katalonien som en bruten man.

Hans strapatser serveras oss genom en ramberättelse där munken Lucas återger historien. Den strävsamme och uppåtsträvande Lucas får ansvaret för Franciscos exorcism efter tiden i Mellanöstern. Naturligtvis var det djävulen och hans demoner som brutit ned den ädle riddaren.

Eisners berättande är okomplicerat, historien serveras rakt av och utan krusiduller, vilket i det här fallet inte ligger boken i fatet. Ett mer komplext berättande hade helt enkelt känts onödigt. Huvudsaken är att det är spännande och det är det, stundtals riktigt spännande. Det gör att man överser med vissa av klichéerna och köper helheten.

Boken har som sagt många gemensamma nämnare med Guillous korstågsskildring och för den delen med många andra skönlitterära skildringar av korstågen. Huvudingredienserna i dessa brukar vara de samma och att man dessutom också kan innefatta korstågslitteraturen i äventyrsgenren med allt vad det innebär i form av fastlagda normer medför oundvikligen att det hela blir något förutsägbart. Korsfararen är alltså inget banbrytande verk rent strukturellt. Inte heller är det den bästa boken i genren men det är en stunds god underhållning vilket inte är det sämsta.