Jag läste första boken, Mannen och pojken. Jag gillade den, för den var rak och ärlig. Inget trams. Men inte heller något djupare. Att läsa uppföljaren Mannen och hustrun kändes roligt och på väg hem till min ö slog jag upp bokens pärmar.

Boken var precis som den första, ärlig och rak och den inleds med mycket kärlek. Kärleken till sonen och till den nya hustrun. I Mannen och pojken undrar Harry om pojken verkligen är världens vackraste barn eller om han själv bara är omtöcknad av sitt föräldraskap. Tycker alla föräldrar att de fått världens vackraste barn eller är just hans son speciell? Samma funderingar går genom Harrys huvud på vägen till hans andra bröllop. Är alla blivande hustrur lika vackra, glittrar de alla på samma vis, är det trolldom, känner alla så, även de med halvfula brudar? Eller är det han som är lyckligt lottad som har hittat en sådan skönhet?

Efter glädjen i början om drömmar om kärlek och den perfekta lyckliga familjen så blir jag ledsen. Jag blir besviken, först på boken och sen på det manliga könet, på förhållanden och på verkligheten. Är det verkligen så illa? Jag vill inte det, jag vill fortsätta tro på ärlighet och lycka.

När Harry, trots att det var otrohet som förstörde hans första äktenskap, vill vara otrogen igen hugger det till i mitt hjärta. Hur tänker han? Visserligen är han bara en litterär figur och tänker förmodligen inte. Men faktum är att hans handlande säkerligen är baserat på vår verklighet. Så även om Harry är på låtsas, så händer liknande saker i verkligheten. Och om en man som drömmer om den perfekta familjen kan tänka sig att vara otrogen, hur fungerar då resten av världen? Jag vägrar gå med på att alla män vill vara otrogna.

Tyvärr känner jag igen mig. Jag kommer ihåg pojken som sa att det inte kunde fortsätta, trots att han älskade mig. Han älskade mig så mycket att han glömde det dagen därpå och genast testade sin nyvunna frihet på en ny flicka. Besvikelsen var enormt stor. Inte bara på att orden var luft utan på att luftord används på personer som borde vara viktiga. Harry gör precis det, han använder luftord på de viktiga. Självklart blir jag arg.

Boken berör mig alltså, jag känner för den sårade exfrun som blev bortbytt för en natt. Jag känner för pappan, Harry, när han saknar och vill vara med sin son. Jag ser sorgen i sonens ögon och jag känner hans kärlek till Stjärnornas krig, den kärlek man kan lita på, den som inte tar ut skilsmässa. Och jag vet hur det är med en farmor som har bröstcancer. Förmodligen är vi många som kan känna igen oss i de här situationerna och fler än jag som berörs.

Parsons språk är enkelt, rakt och utan krusiduller. Ibland känns det enkla bra, det är skönt att bara läsa, att inte gå så djupt. Bara ta in. Jag plöjde igenom boken på båten medan andra såg film. Boken var min film som spelades upp och jag antar att det är Hugh Grant som får spela rollen som Harry om boken blir en riktig film. Det kommer bli en storsäljare både som bok och som film för det här ligger i tiden.

Mannen och hustrun kommer säkert, precis som den första boken, att sälja, den kommer dock aldrig att hamna på listan över litterära mästerverk. Det gör inte att du ska strunta i att läsa den. För det är en bra underhållande bok som du kan läsa på tåget, bussen eller båten eller den dag då du tröttnat på tv:n.