Visst kan bara titeln på en bok få en att vilja läsa den?

Bara det får mig att sluka denna snabblästa roman på 167 sidor. Den handlar om Bengt Worm som skriver böcker som få läser. Inte ens hans närmaste vänner. Med titlar som ”Ledande frågor”, ”Svidande metall” och ”En distansminut från evigheten” kan man förstå varför. De är raka motsatsen till vad Erik Andersson skulle tillåta sig att kalla en bok.

Bengt bor på Bräckö i Göteborgs norra skärgård och lever ett enstörigt författarliv i en stuga inredd med böcker från golv till tak. Med undantag för enstaka resor till närliggande bibliotek lämnar han aldrig ön. Han har bestämt sig en gång för alla att emigrera från fastlandet, få lugn och ro och skriva om sitt liv. Det har han gjort i snart 30 år. Inte särskilt spännande med andra ord.

Därför låter Andersson andra Bräcköbor vara huvudpersoner. Bengt blir som navet på ett långsamt snurrande pariserhjul i en värld som kräver tempo, effektivitet och viktighet. Krav som alla vill att Bengt ska leva upp till.

På ena sidan sitter familjen Hansson. En vanlig familj med syskonbråk, vem ska diska och får jag sova hos en kompis i natt. Då och då ringer Bengt. Han har skrivkramp och behöver prata med någon om det. Kanske befarar han att det inte längre finns något kvar att berätta? På den andra sitter Elsa Barkhorst, Gerhart Arno och Halle Timberling, bara för att nämna några (Andersson har en känsla för namn). De är vänner med familjen Hansson och blir så småningom engagerade i Bengts lilla kris.

Tillsammans beslutar de sig för att försöka liva upp honom. Han ska få ny input för att kunna skriva sin nästa roman. Bräckö behöver ha sin författare kvar. Kulturen är ju viktigt. Det börjar spekuleras och diskuteras. Man bjuder in honom på middagar och har åsikter om hans böcker. Men vem bryr sig vad de handlar om? Om de är biografiska eller inte? Huvudsaken är att de säljer. Det är väl naivt att tro något annat. Själv sitter han passiv och orkar inte ens lyssna. Av intet blir intet, som Bengt själv uttrycker det.

Trots att Bengt har tagit avstånd från det vardagliga blir han alltså ständigt involverad. Det finns inget sätt för honom att värja sig mot makrillmiddagar, kvasiintellektualitet och förståsigpåare. Man får inte vara en outsider. Inte ens om man inte har något att komma med. Inte ens om man är författare.

Med lågmäld och ironisk humor målar Andersson upp en smått absurd situation fylld av personer som tror sig vara andra än vad de egentligen är. På vägen levererar han många klokheter om litteratur och författarens situation. Bland annat låter han Bengt säga det tänkvärda:

Hur författaren än anstränger sig så kommer hans självbiografi att bli hundra procent litteratur, därom råder inget tvivel. Däremot har han gjort något väldigt viktigt utanför verket, nämligen att han har uttalat sig om läsarten. Han säger att hans fiktion inbegriper fiktionen att allt han skrivit verkligen har hänt.

Kanske det är därför som så få läser Bengt? Inte ens hans förläggare faktiskt. Men det förhindrar förstås inte dig att göra det.