Jag tillhör dem som inte anser att Nick Hornby är nästa Nobelpriskandidat. Jag tycker att det är helt ok underhållning för stunden, men knappast något livsomvälvande. Flera bestsellers har han prickat in, filmer har det blivit och stort ståhej. Nu kommer boken om musiken.

I alla Nick Hornbys böcker finns musiken där, som bakgrund, som uttryck för känslor, som namedropping… hela tiden, genom alla historier. Därför är det inte förvånande att han nu bestämt sig för att skriva ihop en liten bok om låtar som på olika sätt berört honom eller varit betydelsefulla.

Spannet är stort. Allt från Nelly Furtado till the Avalanches avhandlas på 194 sidor. Det är personligt, det är bitvis underhållande, bitvis lite småtråkigt. Vissa delar är rent ut sagt skitroliga, särskilt när Hornby sågar journalistkåren vid fotknölarna. Från sin medelålders lite ovanifrånvinkel dömer han ut dem som ”för unga” och utvecklar sin tanke:

(det är förresten därför som rockkritiker blir så exalterade över alla som verkar syssla med tunga droger: de förväxlar ofta detta med nyttig livserfarenhet)

Hihi. Det finns en del såna sköna stycken.

Sammantaget kan man väl säga att det går i den vanliga Hornby-stilen. Småputtrigt trevligt och välskrivet. Underhållande, men det sticker inte ut, kan aldrig bli obehagligt. Det berör inte. Men frågan är om allt måste göra det. Det måste väl finnas plats för snälla böcker med massa musik för killarna som aldrig spelade i band, som aldrig stod och såg svåra ut i hörnet med ciggen mellan tummen och pekfingret.

Det måste väl även finnas plats för de mer läskiga killar som ibland figurerar i böckerna, de där som har sin samling av 90000000000 miljarders vinylplattor (+ dubletter på cd) i bokstavsordning, genreordning och tamejfan färgordning också. De där killarna som aldrig haft några kompisar och inga tjejer och som kommer att sitta och putsa på sin skivsamling tills de en dag tar hagelgeväret och skjuter sin gamla morsa för att hon flyttat Dylan-bootleggen från -65 en halv millimeter när hon städade hans pojkrum med planscher på Depeche Mode på väggarna.

Jag vet att de finns. Jag har sett dem. De är inte olika de där killarna som sitter på fik och snackar rollspel och lajv och bestämmer vilka hemliga handslag som ska användas på det supertuffa lajvet nästa månad.

Nick Hornbys framgångar måste kännas som en revansch för alla de killarna.