Akta er killar bjuder på ett urval av Linda Skugges Expressen-krönikor mellan åren 1998 och 2001. På frågan om varför hon skriver så mycket om barn blir svaret:

för att jag tycker om barn och för att det är ett intressant ämne och så får jag flest läsarreaktioner när jag skriver om barn. Det som folk helst verkar vilja läsa om är när jag skriver om 1. mitt barn 2. min vardag 3. dagis. Utvik och silikontuttar ligger också högt på läsarreaktionslistan. [2003-01-10]

Den här texten finns i och för sig inte med i Akta er killar, men sätter fingret på vad det handlar om. Ganska egocentriskt alltså?

Om man sällar sig till den kritik som framförts under nittiotalet, dvs. att nutidslitteraturen är världsfrånvänd och cirklande runt just egot, kunde man framhålla sådant och att Skugge utgör något slags epicentrum av denna åsikt.

Men så är det inte. Tvärtom.

Barn, dagis, vardag, kändisar: ämnen som flertalet kan relatera till. Kanske inte alla har en åsikt. Desto bättre att Linda Skugge rakryggad framför sin. Förbannad upp över öronen. På kvinnosynen, på outnyttjad pappaledighet, på Charlottes och Pernillas utvik, på silikon i kroppsdelar, på gravida kvinnor som nekas kejsarsnitt, på homofobi, på – för att använda några av hennes favorituttryck – kräks och makaroniklet.

Det är klart att folk reagerar och Linda Skugge inleder ofta sina krönikor, en ganska sympatisk gest, med att bemöta mejlskörden sedan föregående krönika. Det är minsann räfst och tuktelse i läsarleden. Kanske inte alltid så nyanserat, men alltid med brinnande låga.

Hon har en relation till sin läsekrets som är laddad med respekt och beundran från vissa visavi hat och indignation från andra. Oavsett vad det är så torde få om ingen annan skribent i Sverige stå henne nära i detta avseende.

Den som tror att Linda Skugge höftar ner sina betraktelser mellan fikorna tror nog fel. De har en långt driven och medveten stil, något som hon utnyttjar till fullo. Repertoaren innehåller alla uttryck som färgar talspråket för en stor del av en yngre generation.

Jag ger mig på att när litteraturhistorien ska skrivas om tjugo, trettio år kommer Linda Skugges betydelse lyftas fram, både som stilistisk och ung kvinnlig förebild.

Bokens titel är inget Linda Skugge kommit på själv, där är saxat ur ett läsarmejl och tillika rubrik på en av krönikorna. Men det är klart att den kan representera bilden av henne. Det verkar som att många tror att hon anser sig ha ensamrätt på åsikter och sanningar, men vad hon i själva verket gör att upplåta ett medialt utrymme till debatt, med sig själv som bollplank och strykpåse. Så akta er inte. Bemöt!

Kom igen Linda och alla andra!