Med ett helsidesfoto på sitt nyfödda barnbarn, Viggo, hoppas SEB:s chefekonom Klas Eklund förmå oss att rösta ja till euron; ”Jag har just blivit farfar. Min nyfödde sonson heter Viggo. Jag har upptäckt att farfarskapet medfört att jag mer än tidigare börjat tänka långsiktigt. Vilka ekonomisk-politiska åtgärder och lösningar kommer att hjälpa Viggo till ett bättre liv?”. Svaret på frågan blir förstås; euron!

Vem faller inte för gulliga små spädbarn? Och vem kan förneka söta lilla Viggo ett bättre liv? Dags att rösta ja alltså, fattas bara annat! Ribban sätts inledningsvis med andra ord otroligt lågt. Efter detta bottennapp till inledning skärper sig Eklund dock något, och börjar föra en mer sansad diskussion kring sakfrågan.

Som den ekonom han är fokuserar Eklund (precis som titeln också säger) enbart på de ekonomiska argumenten. Att med säkerhet säga vilka de ekonomiska konsekvenserna av att införa euron som valuta i Sverige går inte. Det erkänner Klas Eklund. Så långt är vi alltså överens. Ändå är Eklund tämligen övertygad om att det kommer leda till stora fördelar för landet som helhet. Den grundliga (och i viss mån euro-kritiska) SOU-utredning som genomfördes av ekonomiprofessorn Lars Calmfors har idag förlorat mycket av sin aktualitet – vinsterna lär idag bli större av att gå med, och eventuella risker är mindre. Det tror i alla fall Eklund.

Problemet i hans argumentation är dock att den är mycket vag. Handeln förväntas öka – men hur mycket? Investeringar förväntas också öka, men hur mycket? Spelar det någon större roll, eller är eventuella ökningar försumbara? Konkurrensen förväntas pressa priserna – men hur mycket (i realiteten har ju priserna stigit i somliga länder i ett inledningsskede)? Hur väl i fas ligger vi verkligen med andra EU-länders konjunktursvängningar? Hur stor är med andra ord risken att ECB:s räntepolitik kan stjälpa snarare än hjälpa ett Sverige i kris? Svaren är få och flytande.

Riktigt intressant blir Eklund dock när han börjar tala om Tysklands nuvarande ekonomiska kris. Den, säger han, skall inte skyllas på euron, utan på att arbetsmarknaden i landet är ”trög”. Att euron inte är skulden till problemen är måhända sant. Lika sant är dock att politikerna i och med euron inte längre kan använda ett ekonomiskt styrmedel som tidigare fanns till hands. Eftersom valutakurser inte längre kan vara flexibla och variera i takt med konjunktursvängningar, så måste svängningarna tas ut på något annat vis. Receptet som Eklund glatt förespråkar är en flexiblare arbetsmarknad. Med andra ord lättare att sparka folk, uteblivna löneökningar eller pressade löner och liknande åtgärder. Med inlindade ord avslöjar Eklund här också vem det egentligen är som kan få ta smällar i EMU-samarbetet – vanliga arbetare.

Eklund presenterar några av ja-sidans viktigaste argument i en behändig liten skrift (ursprungligen ett föredrag, som lätt bearbetats). För den kritiskt sinnade framstår det också tydligt att många av påståendena vilar på ganska lös grund.

I en annan skrift, Ingen människa är en ö, från samma stiftelse presenterar skriftställaren Anders Johnson ytterligare en del argument som han hävdar talar för euron – att det skulle vara ett fredsprojekt som vi alla måste vara med och ta ansvar för. Johnsons skrift är mycket högtravande – paralleller till de gamla grekerna och liknande förekommer en masse – och baserar sig på en lång rad mycket tvivelaktiga påståenden, som exempelvis att handel skulle leda till en fredlig samhällsutveckling. För den som är det minsta historiskt bevandrad framstår detta som rena rama smörjan. Ökad jakt på profit har många gånger lett till betydande konflikter – tänk bara på kolonialism och diverse handelskrig allt genom århundradena. Möjligen kan Johnson ha fått kausalförhållandet om bakfoten – kanske är det så att en fredlig samhällsutveckling gynnar ett ökat handelsutbyte, istället för tvärtom?

Inte blir den heller bättre av att så lite av skriften egentligen ägnas åt frågan om euron (omkring tre fjärdedelar av skriften är gammal historik, långt innan euron/EMU). Nej, av Johnsons bok får den som är intresserad av euron ut föga av värde. Ägna istället tiden åt något vettigare.