Manhattan på åttiotalet. Din fru har lämnat dig, din mor nyligen dött. Med bolivianskt marschpulver i blodomloppet befinner du dig på en bisarr latinamerikanskt inspirerad nattklubb. Kanske heter klubben Heartbreak. Kanske Lizard Lounge. Klockan två noll noll har förbyts till sex noll noll. Du har din allra finaste gåbortkostym på dig, men ingenstans att ta vägen.

Neon, Jay McInerneys debutroman från 1986, är en berättelse om det unga amerikanska storstadslivet på åttiotalet, där lycka säljs per gram och man betalar med dollar och med sin själ. Romanens huvudperson lever ett liv pendlande mellan tristess och hedonism. På dagarna fördriver han sin tid med ett tröstlöst arbete på en tidskrift, för att snorta kokain genom hundradollarssedlar med flyktiga damer under nätterna. Tempot är högt och gemenskapen skenbar. Märkeskläder och tunga parfymer att skylla den mentala förruttnelsen.

Romanen är skriven i andra person singular, berättaren tilltalar sig själv med ett ”du”, ett grepp som åtminstone inte jag mött tidigare. Detta leder dels till komiska effekter, då berättaren tillåter sig att vara ganska sarkastisk över huvudpersonens, det vill säga sin egen, bristande självinsikt och ytliga leverne, dels till en obehaglig distans eftersom berättaren, sin insikt till trots verkar oförmögen till förändring. Inte förrän han förlorar jobbet och livsstilen därför måste överges av brist på kapital.

När Jay McInerney slog igenom var det som en författare tillhörande den så kallade ”dirty realism-skolan”, där bland andra Bret Easton Ellis räknades in. Miljömässigt finns också stora likheter mellan de båda författarna. De rör sig båda vant i de celebra kretsarna i New York och har båda en förmåga att fånga sin egen generations rastlöshet och längtan efter ständig njutning.

Till skillnad från Bret Easton Ellis så är Jay McInerney emellertid en mer klassisk prosaförfattare. De många avbrutna meningar och inslag av talspråk som Ellis använder i romaner som exempelvis Noll att förlora eller Lustans lagar är hos McInerney ersatta med ett mer lättflytande språk. McInerney låter inte språket bära spår av den ängslan och orolighet som romanens karaktärer känner. Funktionen och läsbarheten har gått före formen. Om detta kan man ha olika åsikter.

För mig känns det befriande att den sammanhangslösa och meningslösa tillvaron som skildras i boken kompenseras med ett lugnt språk som tillåter tankegångar att utvecklas och fördjupas. Inga långa katalogiseringar eller slentrianmässig överanvändning av skiljetecken. Det här är inte en bekännelseroman på samma sätt som American psycho. Där Patrick Bateman tilläts babbla på om svindyra restaurangbesök, motorsågar och kvinnostympning, så låter McInerney oss slippa de värsta exemplen på mänsklig depravation. Han stannar inte vid symptomen, utan letar efter förfallets orsaker. Patienten är tyst. Psykiatrikern har ordet.