Att som biograf stöpa sitt verk till rätt tjocklek kan inte vara lätt. Det finns en massa aspekter att ta hänsyn till: Vad är redan skrivet? Vilka teser kan bestridas? Vad nytt kan tillföras? Faran att sväva ut i detaljrikedom och försöka täcka hela ämnets omfång är säkert alltid närvarande. Även den minsta detalj kan te sig livsavgörande för eftervärldens tolkning av liv och verk. Biografier sväller lätt ut till hela sviter med olika band för olika epoker.

Nå, detta är säkert på sin plats när stora författare går ur tiden. En omfattande summering kan fungera såväl som källa som måttstock för efterföljare. Men stora författarskap behöver inte betyda tjocka biografier med anspråk på att bli standardverk. Se bara på vår egen Olof Lagerkrantz många biografier där han enkelt nålar upp viktiga händelser från både verklighet och fiktion och drar självklara streck däremellan, utan att för den saken skull bli långrandig.

Lagerkrantz kände dessutom en del av sina biografiämnen, en likhet han har gemensamt med Nigel Nicolson och fallet Virginia Woolf. Nicolsons mor, författarinnan Vita Sackville-West, inledde under tjugotalet ett intimt förhållande med Woolf, såväl i kärlek som vänskap. Medan det förra dog ut efter några år, hölls det senare vid liv fram till Virginia Woolfs självmord 1941. Nigel Nicolson kom på så vis att träffa Virginia Woolf när hon stod på randen till sin storhetstid som författare.

Nicolson fördelar sitt material jämt över tiden; hennes kamp med nyckelromaner som Mot fyren och Mrs Dalloway ges i stort samma utrymme som något annat. Därav förstår man att det här är en bok som inte viger måna sidor åt litteraturanalyser och kritik. Den redogör kort och gott för Virginia Woolfs liv och i vilken ordning böckerna utgavs och i alla korthet hur det togs emot.

Några myter vill boken dock avliva, bl.a. att Virginia Woolfs huvuddrag skulle vara den deprimerades (som gestaltningen den aktuella filmen Timmarna fått ta emot kritik för). Tvärtom hävdar Nicolson att när Virginia Woolf väl fick vara frisk från sina depressioner, vilka inföll före 1915, var hon oftast en ganska glad, arbetsam och rolig person. Om än dödligt giftig med såväl tunga som penna.

Denna instinkt att bita tillbaka eller såra för sin förödmjukelses skull finns väl bevarad i den ofantliga brevskörd hon lämnade efter sig. Där finns också den ljusa sidan av Virginia Woolf. Det är hennes dagböcker som redovisar den andra; mörkret och närheten till depression. Med detta att luta sig mot och i sällskap med andra levnadstecknare samt personliga erfarenheter får vi här en väl avvägd biografi som aldrig blir tråkig, främst beroende på det annorlunda liv en av romankonstens förnyare tillät sig leva.