Paul Watson är en hårdkokt jävel. Många skulle nog kalla honom sinnessjuk. Andra skulle säkerligen kalla honom fundamentalist. Terrorist. Pirat. Hans engagemang kan man i alla fall inte ta miste på.

Watson var en av grundarna av Greenpeace, men när den organisationen under 1970-talet gick över från den ursprungliga taktiken – att genom direkt aktion rädda miljön – till att bedriva mer medieinriktat miljöarbete hoppade Watson av och startade eget; Sea Shepherd Conservation Society.

SSCS har sedan dess gjort sig känd för att formligen bedriva krig mot miljöförstörare – valfångare, säljägare, sardin- och torskfiskare… Båtar rammas eller sänks på andra sätt. Nät förstörs, sänks eller konfiskeras.

På vilken grund gör han det, kan man fråga sig? Ja, egentligen ingenting förutom sin egen övertygelse om att det han gör är rätt. Valarna är mer värda än människans lagar – Watson hänger sig i boken gärna åt våldsamma verbala attacker mot antropocentrister.

Att det ibland skulle innebära att han bryter mot lagar bryr han sig inte om. Men fascinerande nog så har han aldrig dömts för något, trots att han gång på gång erbjudit sig att infinna sig i domstolar världen över – bara en anklagande part vågar driva ett mål mot honom. Men eftersom aktörerna själva bryter mot både lagar och internationella konventioner är det ingen som vågat driva ett mål mot honom.

Här har vi den ensamma hjälten som tar sig an att rädda världen. Om allt som står i boken sen är sant är kanske mindre intressant – om man söker efter action är det här helt klart rätt bok. Och jag måste erkänna att jag inledningsvis rycks med av Watsons engagemang. Det är konflikter non-stop som gäller, inte en lugn stund. Men inte heller en sekund till eftertanke. Aldrig någonsin frågar han sig om hans kamp verkligen är särskilt effektiv. Eller rättfärdig, för den delen. Watson vet ju att han har rätt, så varför ha några tankar eller tvivel om rättmätigheten i den egna kampen.

Men boken avslöjar inte bara en självutnämnd miljöhjälte. Det avslöjar också en man med oerhört kontrollbehov, en sann och uttalad anti-demokrat som inte ens skulle komma på tanken att låta besättningen på sitt skepp ha en åsikt om hur skeppet ska styras (inte ens när de faktiskt sätter sina liv på spel för att ramma en valfångare).

Boken är inledningsvis rapp; mycket händer och Watson framstår som en handlingens man. Men nya resor blir allt mer lika de tidigare. Fantasin tryter, och Watson börjar mer och mer gå på tomgång – han måste ut på nya äventyr, nya hjältedåd måste uträttas, men de blir allt mer lika alla tidigare övningar. Så allt vad boken lider blir kapitel allt mer likt tidigare kapitel, och den förlorar långsamt mer och mer av sitt läsvärde.