Worldwatch institute har ju blivit en av de mer omdebatterade miljöorganisationerna. Satsar stort på att verka tunga och seriösa, ge ut seriösa rapporter om seriösa ämnen. Men kritiseras ofta (inte minst av Björn Lomborg) för att i verkligheten förvanska – ja, rent utav närmast förfalska – bilden av hur det ser ut.

Det här är 19:e gången som State of the world ges ut. Men medan tidigare upplagor (åtminstone de år jag har följt den) har försökt att gör det som titeln säger – att ta pulsen på världen, att visa hur läget ser ut – så har den här utgåvan ett något annat syfte.

Målet, säger Worldwatchs projektledare i förordet, har nämligen varit att peka på ett par av de centrala miljöområdena som Johannesburgskonferensen i augusti 2002 borde ta itu med. Det blir med andra ord mindre av analys av världsläget, och mer politik, som diskuteras.

Bland ämnena som berörs finns förstås klimat, jordbruk och (förstås för WWI, men kanske inte för alla andra miljöorganisationer) befolkningsfrågor. Men det finns också artiklar om exempelvis turismen och kopplingen mellan konflikter och naturresurser.

Det tråkiga är dock att analysen som görs i State of the world 2002 inte är unik i någon mening. Förslagen till handling i Johannesburg, som man kommer med i slutet av varje kapitel, känns långt ifrån fantasifulla eller innovativa. Snarare skåpmat för den som är involverad i frågorna.

Och eftersom boken bara gör ett par punktnedslag på vissa (fr.a. några av de mer omdiskuterade) av frågorna fungerar den tyvärr inte heller särskilt väl som en överblick över miljöområdet, om man nu skulle behöva det.

Så mycket nytt inför Johannesburgskonferensen bidrar boken alltså inte med. Min förhoppning är väl ändå att många, framförallt olika politiker, läser den – exempelvis på flyget till Johannesburg – och följer många av de förslag som WWI, i likhet med många andra organisationer, föreslår.

(För övrigt; hur kan man illustrera omslaget till en bok med undertiteln ”Progress towards a sustainable society” med en stor bild på en bilskrot?)