Varför ska det vara så svårt att skriva vissa recensioner om lyrik? Boken kommer framför en, man läser genom lite flyktigt, man återvänder och försöker bli berörd, se ingångar, börja analysera.

Jag antar att det just handlar om att bli berörd. Ibland funkar det inte, texten fladdrar iväg och man hittar inte den där raden som får en att vända åter, söka efter paralleller eller kommentarer.

Häger på Stockholms central är en sådan lyrikbok för mig. Den innehåller inte direkt dåliga dikter, men heller inga som får mig att ta den med ut i parken för att stöta och blöta igen. Den vill inte säga direkt säga något, utan förmedlar spridda bilder från dåtid och framtid. Men det tar aldrig tag.

Det beror till viss del på enkelheten. Strandbergs språk strävar mot en lyriskt lättplockad frukt, som alla kan ta till sig. Här syns inga ord som får en att rycka till, inga djärva experiment; men heller ingen genialitet som får det svåra att framstå som enkelt och tvärtom.

Djurtemat är närvarande i nästan alla dikter. Naturen upplevs både på håll och som del av diktjaget. "En flock bensinmackar/betar i morgonljuset", står att läsa i en dikt. I sina bästa stunder är Häger på Stockholms central exempel på sådan rättfram, konkret blandning av naturlyrik och modernitet. Andra gånger känns det som att dikterna plockats litet för snabbt ur byrålådan.