"En kuk är en kuk är en kuk" skrev Sture Dahlström i någon av sina böcker. Och nu är det även dags för fittan att inta de finare salongerna. Bra. En fitta är en fitta är en fitta och inget annat. Det är hög tid att sluta censurera allt som befinner sig nedanför midjan, det är ju absurt att göra det. Herregud! Vad har människor egentligen blundat för århundrade efter århundrade? Fittor och kukar? Det är ju skrattretande. Ungefär som när amerikanarna censurerar låttexter där skyskrapor och bomber förekommer.

För alla oss som redan betat av den mindre finare litteraturen (även den s.k. erotiska litteraturen), där just Dahlström, Henry Miller och många andra "snuskförfattare" sagt sitt för länge sedan, är inte Fittor något överraskande, än mindre banbrytande. Det är simpel anatomisk fakta som vävts in i snitsiga metaforer och liknelser, poetiska rosknoppar som å ena sidan imponerar på en litterärt och å andra sida smeker ens köttsliga lusta.

Det är en väsentlig skillnad på porr och erotisk litteratur. Porr är banalt. Erotisk litteratur är tankeväckande. Även om en del av Juan Manuel de Pradas noveller/essäer, med viss revidering förstås, skulle kunna få en och annan tusenkronorshonorar i porrblaskorna, så spelar han i en helt annan division än porrnovellisterna; han är medveten om vad han gör. Han är smart.

Det märks tydligt att det som bara så sent som för några år sedan var tabu, idag är accepterade diskussionsämnen såväl i media, skolor och de svenska folkhemmen. Till och med Bibelkommissionen insåg förändringarnas tid när de inte längre ifrågasatte Höga visans plats i Bibeln. Bra. Erotik är just inget annat än erotik: naturens självklaraste lag.

Till skillnad från de klassiska snuskförfattare skyddar sig de Prada bakom sitt välpolerade akademiska hölje, där kan han ostört briljera med sina litterära kunskaper och därmed undkomma de flesta naiva ultrafeministers klor. Detta är lite trist, novellerna/essäerna kan emellanåt kännas något tillgjorda. Detta innebär dock inte att de Pradas bildspråk är trist och tillgjort. Nix, inte det minsta. Han har ett härligt lekfullt språk som, när tillfälle ges, inte drar sig för att knäppa moralkakorna på näsan.

Voi vittu, de Pradas lilla fittprojekt (som först var avsedd endast för hans närmaste vänner) är i allra högsta grad störtskön lektyr – en bok som borde ligga och fläka ut sig på var och ens soffbord. Skrattade och myste om vartannat när jag läste de olika kapitlen, med de lätt provocerande rubrikerna "Okända kvinnors fitta", "Tugga på fitta", "Änkors fitta" osv osv.

Elitistiskt eller limbiskt fittänkande? Vilket som. Spanjoren de Prada låter oss följa med på en resa från Antikens marmorstatyers fittor fram till dagens industriella och kodade fittor. Det är vackert. Jag kan inte mer än ge de Prada en klapp på axeln och be alla er andra, fittor som kukar, att dra ner byxorna för att skåda poesin som gömmer sig där nere – under midjan.