Skulle någon göra mig tvungen att välja ut endast en egenskap som jag ville att all den fortsatta litteraturen jag läser skulle äga, skulle jag välja egenskapen av att provocera.

I ett val mellan skönskrivning, spänning, lärdomar eller lidelse så väljer jag fortfarande provokationen, eftersom den är minst troligt att jag skulle bli uttråkad av efter ständig upprepning. Och kanske skulle det betyda att, om jag endast fick läsa provocerande litteratur, så skulle en stor del vara som Camus Främlingen.

Främlingen skrevs – eller åtminstone gavs ut – 1942. I vår tid av vansinnesexploatering av de mest skiftande och moraliskt tvivelaktiga ämnen så kan det tyckas att en roman från -42 knappast kan få en att höja på ögonbrynen annat än om vi som läsare sätter oss in i den tidens perspektiv. Antagligen stämmer det. Men Främlingen är provocerande på ett helt annat plan, ett mycket mer universellt.

Sartre sade: Gud är död.

Efter det hade vi ingenting att skylla våra handlingar på.

Människan har i varje situation en valmöjlighet, och hennes ansvar som människa är att veta vilka val hon gör och varför. Annars så är hon åtminstone tvingad att ta konsekvenserna av sina handlingar. Eller finns det undantag? Vilka människor skulle ha rätt till att bli allsmäktigt förlåtna av sina medmänniskor för, låt oss ponera, ett dråp? Barn? Dårar? Psykiskt sjuka utan empatiska känslor? Frågan är ständigt aktuell, särskilt angående dödsstraffets vara eller inte vara.

Camus Främlingen är en jagberättelse som startar vid jagets – Mersaults – mors död, leder förbi ett slumpmässigt mord och fram till domen. Perspektivet är mycket inskränkt, särskilt som Mersault inte fastnar vid och analyserar något av det som händer honom, utan hans stående omdöme är, att "det inte hade någon verklig betydelse.

Detta gör att Främlingen inte ger några som helst svar, varken om sig själv eller om något ur läsarens värld. Men texten fylls ändå (eller kanske tack vare) med en mättad spänning, en frustration eller undermedveten insikt är svårt att avgöra, och varierar säkert från läsare till läsare. Man känner bara hur någonting bubblar och trycker på under huden och i bröstet, och man vet inte riktigt vad man ska tycka. Och just i detta ligger Camus genialiska provokation: han tvingar läsaren att bryta sig loss från automatiska värderingar och istället verkligen tänka själv! Som väl känt är så blir många förbannade på saker som framkallar deras egen villrådighet. Andra gläds åt att bli triggade till nya tankespår.

Jag rekommenderar att boken läses minst två gånger (den är inte så lång, ca 150 sidor), eller att åtminstone början läses om efter att man läst slutet. Man kan bli mer än överraskad av felaktigheter i sina egna primära bedömningar.