Charles Ryder kommer till Oxford för att studera. Han känner sig ensam, lite utanför. De vänner han skaffar är andra enstöringar och torrbollar. Så kommer då den magiska natten då Sebastian Flyte kräks in genom Charles fönster. Ingen perfekt start på en vänskap men detta slumpartade möte kastar Charles med huvudet före in i en värld han inte kunnat föreställa sig; en värld där pengar inte betyder något, att ha kul betyder allt och ärlighet är en bristvara. Charles bländas av den vackre Sebastian och låter sig villigt dras med i Cirkus Flyte, där allt snart börjar gå mycket fel…

När jag var 8-9 år såg jag reprisen av TV- serien "Brideshead revisited", med Jeremy Irons och Anthony Andrews, och bestämde mig bums för att det var den bästa serie jag sett. Jag var möjligen lite ung för att förstå alla homoerotiska stämningar och hemlighetsfulla blickar som ideligen kastades mellan karaktärerna men jag älskade atmosfären, och jag tror att det var här som min kärlek till skildringar av engelsk överklass väcktes. Det kan synas en smula patetiskt att fortfarande vid 23 års ålder, få något fånstirrande i blicken när någon nämner serien, eller för den skull boken, särskilt när besattheten gått så långt att jag, under min senaste shoppingresa till London, faktiskt inhandlade hela serien på video. På video, märk väl. Den här sortens berättelser gör sig bäst i smått grynigt format.

Den omges nämligen av ett drömskt skimmer, som om hela historien om Sebastian, Charles och Sebastians syster Julia utspelas i ett icke- medvetande. En slags koma skulle man kunna säga om man ville vara elak.

Av huvudpersonerna är det bara Charles som kan se att tiderna förändras och att det de har inte kommer att vara för evigt. Ändå förhåller han sig passiv, hans roll är betraktarens, även när Sebastian sjunker djupt ned i galenskap och alkoholism och Charles själv blir inblandad i en passionerad kärlekshistoria med Julia. Han är märkligt avvaktande, nästan avståndstagande mot slutet, när han inser att aristokratins liv rymmer många mörka hemligheter och att dess glansdagar sedan länge är förbi.

Av dem tre är han också den som finner något slags ro i den nya världen. Hans karriär, som upptäcktsresande/konstnär blir framgångsrik medan Sebastian går ned sig och Julia gör det till en karriär att gifta sig med framgångsrika karlar. Under andra världskriget blir Charles av en slump stationerad på Flytes släktgods Brideshead och återupplever hela den sällsamma historien. Han ser med vemod tillbaka på de ljusa dagarna i Oxford och på det glittrande livet på Brideshead.

Förutom att vara en betraktelse över ungdomens sorglöshet och världens föränderlighet behandlar Waugh Charles väg från ung, naiv och godhjärtad till äldre, cynisk och fortfarande godhjärtad men lite mindre lättpåverkad. När man lägger ifrån sig boken efter att ha sträckläst en hel kväll och man inser att det inte kommer mer, att man aldrig får veta mer om personerna och deras fortsatta liv blir man lite ledsen och tycker synd om Charles som faktiskt mest var en leksak för de rika Flytes. Särskilt som vissa menar att boken är ganska självbiografisk. Man blir lite ledsen i ögat. Ungefär som att höra Elvis Presley sjunga "Solitaire"…