Harold Bloom är utan tvekan en av vår tids mest kontroversiella kritiker och litteraturvetare. Många anser att han är elitistisk, eftersom han aldrig sticker under stol med sitt förakt mot kritiker som bedömer böcker efter politiska premisser och eftersom han anser att det finns bra och dålig litteratur. I en svensk teveintervju hävdade Bloom att J.K Rowlings böcker om Harry Potter inte innehåller en enda karaktär och att om barn och ungdomar ska läsa så dåliga böcker så kan de lika gärna låta bli att läsa. Det är med andra ord inte underligt att Bloom har fått ett dåligt rykte.

Men det finns saker hos Bloom som gör honom omtyckt också. När Bloom skriver om böcker han älskar så gör han det på ett sätt som får även de som vanligtvis inte uppskattar honom att vilja läsa böckerna i fråga.

Hur du ska läsa, och varför håller sig Bloom, som tur är, till böcker han själv uppskattar och som de flesta läsare kan uppskatta. I flera fall återfinner vi samma författare här som i Blooms monumentala Den västerländska kanon: Shakespeare, Austen, Hemingway, Dickinson, ännu mera Shakespeare och Henry James för att ta några exempel.

Shakespeare är Blooms husgud på nästan alla tänkbara sätt:

Efter fyra sekler är Shakespeares genomslagskraft större än någonsin förr; man kommer att spela honom i yttre rymden, och i andra solsystem, om vi kommer så långt. Han är ingen komplott anstiftad av den västerländska kulturen; han innefattar varenda en av läsningens grundprinciper, och han är min probersten överallt i denna bok.

Ett vackrare omdöme kan en författare knappast få av sina beundrare.

Det är med Shakespeare nästa alla författare jämförs men själva läsandet utgår ifrån fyra teoretiska (eller antiteoretiska) inspiratörer: Samuel Johnson, Francis Bacon, Virginia Woolf och Emerson. Med hjälp av dessa upprättar Bloom några grundsatser för läsandet. Man måste, för att bli en bra läsare enligt Bloom, ”Rensa bort alla floskler från ditt tänkande”. Han säger också: ”Försök inte hjälpa upp din nästa eller din närmiljö med vad eller hur du läser” och han vill se ett ”återupprättande av det ironiska” i läsandet.

Med utgångspunkt ur dessa och några andra grundsatser tar sig Bloom an några av de främsta verken i den västerländska litteraturhistorien. Och han finner saker i dessa böcker som kan vara till ovärderlig hjälp för oss i våra tafatta försök att lära känna oss själva och våra vänner, och i vår strävan efter att förstå våra relationer till vår omvärld.

I Cervantes Don Quijote finner Bloom en av de vackraste relationsbeskrivningar litteraturen har att erbjuda och att i den mån Don Quijote och Sancho Panza förändras, så gör de det genom att lyssna på varandra och lära av varandra. Vi ska läsa denna roman, som fortfarande är en av de bästa (enligt Bloom den allra bästa) eftersom ”det finns delar av dig själv som du inte kommer att känna fullt ut förrän du känner Don Quijote och Sancho Panza”, säger Bloom och jag kan inte finna en bättre orsak till att läsa en roman.

Oscar Wildes underbara komedi På fullt allvar får äntligen en läsning som inte fastnat i tomma spekulationer om Wilde som en kritiker av det senvictorianska samhället. Dostojevskijs Brott och straff utnämns till den bästa roman som skrivits om mord och den måste läsas eftersom den ”förändrar hela vårt medvetande”, vilket nästan alla som läst den kan hålla med om.

Och så fortsätter hela boken: Bloom är hela tiden intressant och har någonting väsentligt att säga om alla texter han tar upp. De böcker man redan läst vill man läsa igen och de man inte läst vill man genast springa till närmaste antikvariat och köpa, för att förvissa sig om att de är så bra som Bloom framställer dem.

Varför ska man då läsa Hur du ska läsa, och varför? Därför att Harold Bloom faktiskt har någonting viktigt att säga om litteratur, därför att han säger det på ett underhållande sätt och därför att boken är en perfekt introduktion till den som bestämt sig för att ägna sig åt det underbara nöjet att läsa den bästa litteraturen från vår kultur.