Redan på romanens andra sida ömsar Frans Eric von Fitzenstrahl skinn. Bokstavligt talat. Den store Blondino, som han kallar sig, hänger foten i en krok i taket och ser sitt förbrukade skinn glida av och samlas i en prasslande hög på golvet.

Välkommen in i Sture Dahlströms värld. Jag älskar den.

Och många fler skulle göra det om författaren var lite mer känd – men det var det sista Sture Dahlström ville. Tidningsintervjuer ställde han upp på ibland, om än motvilligt, men med tv var det tvärstopp. De beundrare som vågade sig fram till Heingeborgen, den nedlagda skolan i Skåne där han och hustrun Anna-Stina Ehrenfeldt bosatte sig 1981, kunde råka ut för lite vad som helst. En blev inlåst på vinden, en annan lurades av grannen som låtsades vara Sture. Med ett sådant beteende får man inte Henning Mankell-status. Med ett sådant beteende blir man en obskyr undergroundförfattare med en liten och sekteristisk läsekrets. Det passade Sture Dahlström perfekt.

Hejdlös fabuleringsförmåga och surrealistisk ansats är vad som gör Sture Dahlström till en av Sveriges mest egensinniga författare. Liksom vad som helst kunde hända den som knackade på hemma hos författaren kan vad som helst hända personerna i hans romaner.

Den store Blondino är inget undantag. Äventyraren Fitzenstrahl är en våghalsig avantgardefilmare som inte drar sig för att experimentera. Med sin 16-millimeters filmkamera gör han storslagna scener med tvåhundratusen statister – men utan film i kameran. Han bor i en sminkloge på en bordell i Paris och praktiserar fri kärlek i alla väderstreck, för övrigt ett gemensamt drag för galningarna i nästan alla Dahlströms böcker. När Blondino känner för en fin middag kör han Nobelbluffen. Han letar upp den litterära gräddfilen och låtsas att han kommer från Svenska Akademien, vilket gör att han kan leva lyxliv på exklusiva mutor.

Samma typ av bluffmakare skriver Sture Dahlström om i några andra böcker. Där heter de Xerxes Sonson-Pickelhaupt (Gökmannen), Bergman-Wasa (Den galopperande svensken) eller Caotico Q Himmelstrutz (Cyklonmannen).

Risken med Sture Dahlströms historier är att de tenderar att bli överhettade. När surrealismen går från skrattspegel till LSD-tripp är det lätt att tappa fotfästet. Men i Den store Blondino håller han sig på rätt sida. Den är en av hans absolut bästa romaner.

Några fler blir det inte – Sture Dahlström avled den 5 maj i år, 78 år gammal. Alltför få inser vilken stor förlust det är.