Jag tänder en ny tändsticka, håller den mot de gula pappersarken och kastar ut dem genom tågfönstret ett efter ett. Det svaga ljuset mot min hatt, det flammande papperet i min hand, tåget som böjer sig in i den sjätte Augusti. Bränna djävulen ur er papper och se er sjunka och då i den gnistblåsta sanden utmed rälsen och det regnar ute.
"Bäst du är försiktig med elden så du inte tänder på hela skogen." Röster. Alltid röster.
Tjugo kilo musik avrättad nu. Tenorerna kvar och basarna och körerna. Ormarna kommer att äta upp er i natt, körer.
"Lägg av det där eldandet nu, det är ju livsfarligt för fan."
Mina kära landsmän. Deras oroliga porslinshänder och elfenbenskranier, deras nervösa svarta skor och styva hår. Bäst att le mot dem och lugna dem.
"En opera måste brinna tre gånger innan den är renad. Det som finns kvar efter tredje reningen är musik. Sanningen."
De hör inte på.
Mozart. Du hade rätt när du skrev att en kompositör måste leva ett liv i cel.ibat. Som en gud. Stänga inne lusta och slapphet. Hålla sig för sig själv och lyssna på sin själ. "Hämta konduktören nån!"
"Konduktören sover, mina herrar. Lokföraren ligger raklång på golvet långt där framme. Puccini sover, Wagner sover, Rossini sover och har gömt sig i min resväska. Mozart sover kall och platt och sammanvikt i min röda pyjamas. Alla sov . . ."
"Håll käften nu va?"
"Alla sover utom jag. Jag är död. Död men på väg mot uppståndelse. Jag sjunker sakta genom åren mot kyrkogårdens botten där åns osynliga gravgolvssköljande armar kommer att finna mig till slut och föra mig sakta och varsamt ut i ÷stersjön och Atlanten till New York. Ett nytt liv kommer att börja, mina herrar, ett nytt och bättre liv."
"Jävla fyllon på tågen nu för tiden. Släng av fanskapet bara."
"New York. Jag är på väg till New York. Snart slipper jag se er, era förbannade rövhål."
"Finns det ingen polis på tåget? Mannen är ju berusad."
"Så fort nån säjer saker som ni inte har hört förut är han berusad. Det här är antagligen första gången i ert liv ni träffar en kompositör. En kompositör! Vad vet ni om musik? Vad vet ni om mej och mitt skapande liv? Ingenting. Vad vet ni om min bakgrund och mina föräldrar? Kan ni se deras små ansikten som följer efter mig utanför fönstret? Naturligtvis inte. Men jag ser dem, ser deras cirklande händer där de ligger bredvid varandra som små högar under sockersäckslakanen, insvepta och fumlande och ängsliga."
"ƒr det nån som förstår vad han menar?"
"Dom kan vara döda när jag kommer tillbaka från Amerika. Graven med de gamla vissnade kransarna, psalmerna som försvinner utmed bergssidan, deras . . ."
"Idiot!"
"Deras trötta stämmor stiger och sjunker, deras döda, lerblå, gravvårdsspräckande tankar instängda och glömda . . ."
"Ge honom en sup så det blir tyst!"
"Se på dem, Herre I Se på deras ruskiga berusade ansikten och meningslösa lhänder. Se på dem och glöm dem och koncentrera dig på mig. Hela mitt liv har jag arbetat för dig, byggt skönhet och sanning till din ära, fyllt ditt altare med helig musik. Till din ära har jag bränt åtta operor. Vem – utom jag – bränner operor till din förnöjelse? Ingen. Man har bränt lamm och kalvar, till och med människor, men du har aldrig tidigare sett någon offra musik."
Kupen är tätt packad med ilskna vita ansikten. Ingen av dem kan längre öppna munnen. Läpparna är tätt hopklistrade av hat och ondska, orden växer och sväller i deras munhålor – om de inte släpper ut dem kommer tänderna att smälta och sippra ut genom näsborrarna som flytande karies.
Bergman står upp och skriker: "När jag offrar offrar jag rikligt, det ligger i min natur. Du vet vad för slags man jag är. Tänk på det, Herre. Jag är utvald. En man som skapar ande där det endast finns död materia och materialism, en värdefull medborgare i samhällets tjänst, en medborgare vars järnskugga kommer att vila tung över vårt lands historia."
Ett äldre par går baklänges ut ur kupen, en kvinna sträcker sig efter sin väska. Snart är jag av med dem.
"Endast de superkänsliga förstår mig, endast de dubbelsjälade kan tillgodogöra sig min musik!"
"Skit."