Med en vetenskapsmans intresse, en forskares nyfikenhet, ett barns fantasi och ett enkelt språk som är en blandning av både det ena och det andra tar författaren Maja Lundgren med oss till Pompeji, åren före katastrofen.

Hon skriver om tiden som var då, men drar sig inte för att dra in jämförelser från vår tid. För att vara riktigt ärlig så drar hon sig inte för någonting och det glädjer mig. Fast inte från början.

När jag började läsa boken höjde jag på ögonbrynen och tänkte: Får man skriva så här?

Efter att jag läst vidare och även läst vissa delar högt för mina vänner kom jag på det. Visst! Självklart får man skriva så här. Det är ju det som gör den fantastisk och inte alls som något annat jag läst. På ett rättfram sätt blandar författaren nutid med dåtid, fantasi med verklighet, högt med lågt och hon gör det på sätt som gör att man förstår att hon känner med människorna. Och de förtjänar en minnesvärd berättelse, inte en historia som bara går en förbi.

Att recensera, skriva och prata om den här boken är inte som andra böcker. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Den gör mig lycklig för att den är så spontan samtidigt som jag blir förvirrad för att det känns så nytt och nästan lite tokigt. Men faktum är att ingen annan bok har, på länge, engagerat mig så som denna. Jag har levt med människorna i Pompeji, vandrat deras gator, lyssnat till deras vulgära språk och läst deras klotter. Jag har försökt att inte göra samma misstag som dagens turister, att fnissa åt bordellen och dess verksamhet, att rynka på näsan åt snusket och bara fascineras av konsten. Det finns ju så mycket mer.

Och det har Maja Lundgren bevisat!

Att jämföra boken med något annat, att betygsätta den. Nä, egentligen inte. Den är som den är och den är sig själv, precis som människorna i Pompeji och därför kan den inte få något annat än fullpott och min rekommendation: Läs den och bedöm själv!