Vishnu ligger döende på trappavsatsen som varit hans hem i många år. Detta accepteras lugnt av de boende i huset. Ingen verkar tycka att det är märkligt med en man som ligger och dör mitt i trappan medan människor kliver över honom för att komma till sina lägenheter. Det är upptakten till Manil Suris debutroman Vishnus död.

Vishnu är en kastlös, en oberörbar, och har levt hela sitt liv på andras allmosor. Därför reagerar ingen särskilt mycket över att han ligger där i sina egna exkrementer och långsamt dör, medan det livligt debatteras huruvida hans tjänster under många år är värda de få rupies som en ambulans kostar. Det känns heller inte som en samhällskritisk skildring, utan snarare som ett uppgivet konstaterande att såhär är det, IT- revolutionen må ha nått Indien, men för det stora flertalet är det precis lika förjävligt som det alltid varit och ingen bryr sig särskilt mycket om att försöka förändra.

Likgiltigheten inför lidandet är något som faktiskt går igen hos många indiska författare. Det som hyllas som färgstarka skildringar av myllret och dofternas Indien blir för mig snarareÂ…en obehaglig känsla av att Indien inte är något särskilt trevligt land.

Jag behöver inte upprepa tramset lilabatiktröjefolket brukar dra om andlighet och meditation och kosmos och brahman osv. Att åka till ett meditationscenter och sitta i en ring och röka på och blunda och lyssna till någon gubbes joller är inte att åka till Indien. Det är bara en annan form av den så bland dessa människor så hatade chartern. Vart vill jag nu komma med det här? Jo. Det finns, bland västerlänningar, en oerhört romantiserad bild av Indien som en plats där andligheten råder och alla är i full färd med att finna sig själv. Detta är naturligtvis inte verkligheten. Verkligheten skymtar fram i Vishnus död.

För att förstå boken måste man också veta ganska mycket om de sociala konstruktioner som styr Indien, detta inses lätt efter bara ett par sidor. Ett samhälle där man i åratal spar på skumplasten från emballaget runt en radio, ett samhälle där någon faktiskt ligger och dör i flera dagar på en trappavsats, men ingen tycker att det är det minsta konstigt och ingen vill betala de få ören som skulle krävas för att låta den döende mannen sluta sina dagar på ett sjukhus eller hospice. Vissa delar är komiska mitt i det eländiga, som just styckena om radiowallan, mannen som köpt en radio och sedan sparar skumplastbitarna från förpackningen och blir från vettet när någon en dag har stulit dem. Andra delar är bara väldigt obehagliga och ger en nyttig påminnelse om att ett människoliv inte är värt mycket och att det fortfarande finns en samhällsstruktur som gör att en stor del av befolkningen från födseln är förutbestämd till outhärdlig fattigdom.

Vishnu ligger i feber och drömmer om det som varit, om hans livs få stunder av lycka. Herr Jalal, en man som i många år strävat efter att bevisa att det inte finns något sådant som en gud, dras i Vishus feberdrömmar och leds att tro att den kastlöse Vishnu i själva verket är guden med samma namn. Vishnusjälv börjar också tro det, och det är ju en angenäm tanke.

Efter detta spårar tyvärr boken ur en aning och flyter ut i flummigt pladder och hallucinationer som inte riktigt leder någonstans. Tyvärr. Kanske är det så att Suri borde ha arbetat ännu några år på romanen, den lider av samma sjukdomar som många debutromaner: den räcker inte hela vägen fram. Jag kommer osökt att tänka på en annan uppmärksammad debut med samma problem: Zadie Smiths White teeth. Material nog för en novell eller en kort roman, men inte mer.

Vishnus död var från början en novell om en man vid namn Vishnu som levde och även dog på trappavsatsen i Suris barndomshem, och kanske hade det varit bäst om den fått fortsätta att vara just en novell.