Idrott och politik rimmar dåligt och ändå är det något som inte alltför sällan manifesterats under historiens gång. Så sent som under slutet av 1900-talet, under det kalla krigets dagar kan det hela exemplifieras med de båda supermakterna, USA:s och Sovjetunionens bojkotter av varandras olympiska spel med de resultaten att idrotten blev lidande.

Flera och värre exempel på politikens olyckliga inblandning i idrotten skulle kunna nämnas och de, för denna bok aktuella, fotbollsmatcher som genomfördes i Kiev under det andra världskriget hör definitivt till de absolut obehagligaste demonstrationerna av fenomenet.

1941 iscensattes Operation Barbarrosa det vill säga den tyska blixtoffensiven mot Sovjetunionen. Tyskarna skördade till en början enorma framgångar och stora landområden erövrades, bland annat Ukraina med dess huvudstad Kiev.

Den besegrade befolkningen i dessa områden behandlades fruktansvärt vilket var ett omedelbart resultat av den nationalsocialistiska ideologin där dessa ”folkslag” inte var att betrakta som fullvärdiga människor.

I Kiev fanns fotbollslaget Dynamo som under mellankrigstiden varit mycket framgångsrika på den gröna mattan. Vid krigsutbrottet fick dock dessa spelare byta dobbskorna och matchdräkterna mot gevär och uniform. Vissa stupade men en del överlevde och hamnade till slut på samma bageri.

Det är dessa spillror av ett storlag som Andy Dougan vill berätta om. De fick möjlighet att utöva sin sport av tyskarna i syfte att lugna befolkningen. Ockupanterna ville skapa någon form av vardag. Framgångarna uteblev inte och ryktet spred sig om de fantastiska prestationer som utfördes av de sovjetiska spelarna.

Det retade tyskarna som satte ihop ett lag med spelare som äntligen skulle besegra ”undermänniskorna” vid två tillfällen. Dessa två matcherna är centrala i boken och utifrån dem berättar Dougan om de fruktansvärda scenarier, som utspelade sig under den här tiden, men framförallt målar författaren porträtt av människor, fotbollsspelande människor som mitt i allt elände såg sin chans att markera motstånd. Den hypersnabbe Ivan Kuzmemenko, talangen Aleksej Klimenko med flera berör mig och framförallt bilden av den faderlige målvakten Nikolaj Trusevitj, den självskrivne ledaren som anförde sina mannar i den heroiska kamp de verkligen utförde, får mig att både känna beundran och sorg.

Spelarna från ”Kiev” vek sig inte och fick betala ett högt pris.

Boken är på så sätt uppbyggd enligt klassiskt hjältemanér men ändå inte. Den sovjetiska, överdrivna propagandabilden av händelserna tonas ned i boken och författaren lyckas således med att samtidigt som sakligheten inte överges ändå låta de relationer han skaffat sig med dessa fotbollsspelande människor lysa igenom. Det gör berättelsen levande. Överdrifter är dessutom överflödiga.

Den här boken skall man läsa därför att det inte bara är en bok i mängden om hur grymt och fruktansvärt det andra världskriget var. Det vet alla redan och annars kan man bara slå på TV:n så bombarderas man med dokumentärer om denna 1900-talets andra tragedi. Felet med de flesta av dessa är att själva människorna tenderar att försvinna bakom berättarröster och journalfilmer med rullande stridsvagnar. Det misstaget gör inte Andy Dougan!

Till sist kan man bara konstatera att krig och fotboll inte hör ihop och aldrig kommer att göra det och förhoppningsvis kommer liknande matcher aldrig mer att spelas.