Ronny Ambjörnsson är professor vid Umeå Universitet. När jag första kom i kontakt med honom var när jag läste historia B vid Örebro universitet i våras. Hans bok "Den skötsamme arbetaren" var kurslitteratur och jag fastnade för hans sätt att skriva. Det var ingen vanlig kurslitteratur, den var skriven på ett annat sätt, mer luftigt och inte lika högtravande akademiskt som de tidigare böcker vi läst på historiekursen. Dessutom beskrev han en verklighet som jag kunde associera till: arbetarens.

Ronny beskriver inte klassresan ur ett ekonomiskt perspektiv, utan mer ur ett kulturellt. Visst bakas även det ekonomiska in, men lejonparten handlar om kultur. Ofta handlar den också om den skötsamhetskultur som han även beskrev i "Den skötsamme arbetaren". Redan på sidan sju sätter han så finurligt tummen på kanske det största tvivlet och den största frågan som rört sig i mitt huvud sen jag flyttade hit till Örebro.

"I de mest angelägna sammanhang kan jag brista ut i ett invärtes skratt, riktat inte mint mot mig själv: här sitter du och gör dig märkvärdig, när du borde ha stått vid svarven på SKF och tillverkat kullager. Vad är det du tillverkar? Ord, fraser."

Just den känslan att man inte gör någonting som egentligen spelar någon roll. Man lever i en värld, studentvärlden, ofta även helt avskärmad från den övriga världen. Egentligen ska man ju ägna sig åt sådant som spelar roll. Skillnaden ligger i att det man gör nu först får effekt om kanske fem eller rentav tio år, men vem kan vänta på det?

"Mitt förnamn är Ronny" är ur perspektivsynpunkt en viktig bok. Jag gillar inte termen viktig egentligen, men i det här fallet känns det riktigt att använda det. På drygt hundra sidor redogör Ronny Ambjörnsson genomgående för de konflikter man möter när man från en icke akademisk bakgrund börjar läsa på högskola eller universitet. Men lika mycket beskriver han känslan av utanförskap man möter när man kommer till en ny kultur. Boken är nyttig läsning dels för den som befinner sig mitt i sin egen kullturkrock, men samtidigt också nyttig för de som inte upplever denna krock, en perspektivvändarbok.

Jag kommer själv från ett arbetarhem. Mina föräldrar jobbade många år på det lokala trähusföretaget, och med tre söner i huset var det ofta som pengarna tröt. Jag kan dock inte säga nåt annat än att jag hade det bra när jag nu ser tillbaka på det… Vi bodde i ett radhus och hankade oss fram. Vi hade väl inte råd med de allra dyraste semestrarna men vi kom ofta iväg någonstans, kanske campade på Öland eller hälsade på släkten på Gotland. Och på nåt sätt ordnade det sig så bra att jag till och med kunde spela hockey!

Nu ett gäng år senare sitter jag alltså här i Örebro och läser vid universitetet. Min far jobbar fortfarande på ett lokalt trähusföretag, om än ett annat efter det att det andra kursade i mitten av 90-talet. Hockeyn har jag efter 16 år lagt bakom mig och äntligen kommit iväg för att plugga. Jag hade en kort sejour på avdelningen bredvid pappas och sedan ett och ett halvt år på ett annat industriföretag innan jag alltså kom iväg.

Jag gör en klassresa. Det gjorde Ronny Ambjörnsson också. Från en etta i Göteborgs arbetarkvarter landade han till slut på en professorspost. Förmodligen är det därför jag tycker om den här boken så mycket. Den beskriver i mångt och mycket exakt de känslor, frågor och tvivel som jag själv känner, trots att det skiljer många mellan mig och Ronny.

I boken jämför han sin egen självbiografiska berättelse med den amerikanske författaren John Updikes "Självmedvetande", som han ger beteckningen "en pärla i den självbiografiska litteraturen. Jag skulle vilja sätta samma epitet på "Mitt förnamn är Ronny".