Vem minns inte Jack Nicholson som McMurphy i Gökboet? Här har vi i och för sig ingen Jack Nicholson, och inte fullt lika mycket tvångsmedicinering (eller för den delen elchocker), men De galnas hus för onekligen tankarna till Ken Keseys moderna klassiker.

Huvudpersonen i boken är Hajna, som blir intagen på Vardens sjukhus samma dag som Aldo Moro kidnappas i Italien, 16:e mars 1978. Hon är 24 år gammal. Diagnosen: depressiv neuros, möjligen å väg mot borderline. I och för sig fastställd utan att den diagnostiserande läkaren ens har träffat henne. Men ändå…

Det enda Hajna vill är att dö. Eller vill och vill. Det här med att vilja är en av återkommande centrala frågorna i den här boken. Hajna stämplas som att hon inte "vill" bli frisk, inte "vill" ställa upp på Programmet och inte "vill" äta. Men vad har egentligen viljan med det att göra? I vilken utsträckning väljer man att vara anorektiker, att vara deprimerad?

Men Hajna dör inte, utan finner något slags liv inne på Varden. Hon möter flera vänner hon tycker om; Odin, psykiatrikern som själv blivit intagen på mentalsjukhus men nu för tiden mest tänker på mat; Formel, som hela tiden löser ekvationer, det enda han är bra på. Och hon fattar också tycke för somliga av personalen, som Stetson, en varm och god vårdare som hon lyckas anförtro sig åt. Människor som sinsemellan har ungefär lika mycket gemensamt som människor utanför Vardens väggar.

Det är ett stillsamt liv som fortgår på avdelningen. En udda utflykt någon gång, läkare som kommer och går vidare till andra arbetsplatser, någon som blir utskriven, andra som kommer till, anhöriga som kommer på det udda besöket. Inte mycket händer, ändå fortgår livet med både varma och lyckliga ögonblick och djup tragik.

Nej, det är inte för snabb action man läser den här boken. Den kanske kan behövas i dagens stressade värld – för att visa att livet faktiskt kan fortgå i all stillhet. Och att det kanske behöver göra det också då och då. Inga spännande stordåd, men väl ett mycket bra psykologiskt porträtt av några mycket underliga men charmerande personligheter. Det är – om uttrycket ursäktas – en fängslande bok, som verkligen griper tag i en.