Om det är någon serie barnböcker som är lika het, eller kanske till och med hetare än den om Harry Potter så torde det vara böckerna om Nalle Puh. Frågan är dock hur många som egentligen läst originalböckerna, att Nalle Puh är så populär just nu beror mest på Disneys filmer om honom och de populärvetenskapliga titlar om honom som tycks komma ut i en aldrig sinande ström.

Detta är John Tyerman Williams tredje bok i serien om Puh, i vilken han har för avsikt att bevisa att Puh inte alls är en björn med mycket liten hjärna och att denne inte heller är glupsk och självisk så som många tycks tro. Jag för min del tror att det är en missuppfattning från hans sida att fans av Puh inte gillar bilden av honom som en björn med mycket liten hjärna. Jag ser det som en del av charmen med Puh att han är en inte särskilt klipsk men väldigt snäll och omtänksam björn. Min favorit bland karaktärerna i Nalle Puh böckerna är ändå Ior, som står för den svarta humorn och till vis del även Tiger som står för den klassiska pajashumorn.

Tyerman Williams har lagt upp boken som en serie fallstudier, där han föga övertygande bland annat försöker påvisa hur Puh botar Iors depression, Christoffer Robins arktofobi och hjälper Nasse att mogna. För att kunna hänga med i boken krävs att man kan sin Nalle Puh och sin psykologi. Jag förväntade mig av någon anledning att boken skulle vara en lättgänglig introduktion till psykologin, men där fick jag helt fel.

Frågan är vem den avsedde läsaren är, ett barn skulle inte få ut mycket av den här boken och den tycks snarare vara avsedd för en vuxen läsare och meningen tycks vara att man skall ta hans resonemang på allvar. Resultatet blir smått bisarrt eftersom de argument och exempel som han begagnar är ytterst långsökta och det hela känns inte bara spekulativt utan även naivt och synnerligen korkat.

Att barnböcker ofta innehåller fler dimensioner som gör dem läsvärda även för en äldre publik är ingenting nytt, men Tyerman Williams har tagit steget längre, han har tagit steget in i patetikens gränsland och följaktligen blir resultatet smått absurt. Bokens behållning blir istället de små utdragen från originalböckerna om Nalle Puh, som jag föreslår att ni läser istället för den här smörjan.