Det är Sverige och det är nu. Bente, en ung tjej i nittonårsåldern, bor på "vischan" och arbetar hemma på sin styvpappas gård. Hon är tuff och rapp, en tjej som vet vad hon vill och som hellre handlar än pratar. Bente är tillsammans med Leo, en några år äldre bilmekaniker. När det visar sig att Leo gjort en annan tjej med barn rämnar Bentes värld. Leos svek skär djupt in i Bente, fast hon inte vill låtsas om det. Hon börjar istället umgås med Turkhoran och de andra som brukar hänga på Lazlos pizzeria. De dricker folköl och åker in till stan och festar. Genom det gänget träffar Bente Jensa, ett skinhead med stort kontrollbehov och som älskar AIK, men hatar invandrare.

Jag hade svårt för boken i början. Jag gillade inte Mirja Unges sätt att skriva meningar. En mening som utan problem skulle kunnat vara uppdelad i tre meningar, eller åtminstone innehålla ett antal kommateringar bakade hon ihop till en lång, soppig mening. Resultatet var att man tvingades läsa meningen minst två gånger för att få klart för sig vilka ord som skulle hänga ihop med vilka, och för att förstå sammanhanget. Visst är det ett personligt sätt att skriva, men det var likafullt irriterande. De mossiga gamla prickarna Komma och Punkt finns ju inte till för att djävlas med någon, de finns där för att underlätta för den som ska läsa texten. Så småningom upptäckte jag att språket Mirja Unge använder sig av passar Bentes personlighet, och efter viss tillvänjning känns det ändå rätt.

När jag lugnat ned mig en smula över den, så att säga, speciella grammatiken, och kunde se bakom den svartvita textmassan fick jag klart för mig att det här var en mycket bra, för att inte säga lysande, beskrivning av en ung flicka, som trots sina relativt stadiga fötter i myllan, ändå kommer på glid. Myllan blir kvicksand, och utan att egentligen kunna hjälpa det sjunker hon sakta nedåt. Bentes hemtillvaro visar sig vid närmare betraktelse inte vara så lugn och trygg. Hennes mamma, Mikaela, är psykiskt sjuk, och skyller sin sjukdom på Bente och styvpappan, Tomas. Tomas är den som försöker hålla samman hemmet emellan Mikaelas vistelser på vårdhem. Då han desperat kämpar för att hålla den lilla familjen samman, vill Bente istället skjuta honom ifrån sig.

Bente vill därifrån, kanske mest för att det påminner om Leo, men även om hennes mamma. Så Bente flyttar till stan och hem till Jensa. Hon och Jensa är tillsammans, men Bente förstår att det inte är riktig kärlek, de är tillsammans för att båda behöver någon. Hon behöver någon som tar henne från den besvärliga "vischan", medan han behöver någon han kan kontrollera. När Bente flyttat in hos Jensa börjar hans kontrollbehov ta sig uttryck. Han låser dörren när han går till jobbet, för att inte Bente ska kunna gå någonstans. Vad ska hon förresten ut och göra?

Jag låg kvar i sängen när han gick till jobbet jag hade ju ändå ingenting att gå upp till. Och jag brukade inte gå ut jag gick ut om han gick ut vad skulle jag ut på stan och göra det var bara människor överallt som såg och vände sig och glodde och hus och asfalt.

Jensa vill ha en exemplarisk ordning på saker och ting. Även Bente ska ingå i den ordningen. Den tuffa och kaxiga Bente trycks ned, och till slut gör hon bara som han vill. Bente vill ju vara till lags. Tydligt märks detta på en hockeymatch som Bente är på tillsammans med Jensas gäng:

han framför vände sig och skrek det i ansiktet mitt att, 'vråla då din jävla hora', och jag öppnade munnen och läpparna, och skrek, 'AIK, AIK, AIK'.

Det är svårt att få grepp om Bente, och det var kanske därför jag hade svårt för henne i början. Hon är en pojkflicka, pratar inte mycket, gör inte så mycket förutom arbetet på gården, och tänker heller inte så mycket. Men så visar det sig att det finns djup och substans i Bente, och varje gång jag lade ifrån mig boken undrade jag hur det skulle gå för henne. Skulle hennes liv reda upp sig? Skulle hon repa tillräckligt med mod för att ta sig från den hjärndöda Jensa?

Jag hade inte förlåtit Mirja Unge om hon i slutet inte låtit Bente visa vilken tjej hon egentligen är.