Tio år.

Kommer du ihåg hur världen såg ut när du var tio år? När man var stor nog att städa sitt eget rum och ha tjej/kille, men för liten för att åka tunnelbana själv.

Tsatsiki vet precis hur det är. Han är tio år och ska städa rummet själv. Det är tråkigt så han brukar strunta i det. Det kan leda till pinsamheter, som när Sara och Elin hälsade på och hittade ett par gamla kalsonger med lite bajs i. Så svårt att förstå tjejer. Är de alltid perfekta? Har de aldrig bajsstreck i trosorna? Och vad är det egentligen man ska göra när man är ihop. Det är tråkigt att bara pussas hela tiden.

Stor, ja. Inte nog med att han ska fylla elva, han har blivit storebror också och Morsan bryr sig nästan bara om lilla Retzina. Men han är inte lagom stor som Mårten Pissråtta, som numer bor hemma hos dem. Inte heller är han som Retzina, lagom liten, så att alla vill gulla med henne. Tsatsiki är varken stor eller liten.

Varför föddes man inte med en knapp på magen istället för en värdelös navel? Ett tryck och man blev stor och kom in på barnförbjudna filmer, två tryck och man blev lagom liten för att sitta i mammas knä och bli gullad med.

Tsatsiki funderar och är med om alla de saker som de flesta var med om när man var tio år. Våndan med att ha flickvän eller pojkvän, om att vara för stor men ändå för liten och hur stökiga syskon kan vara. Vardagens problem målas upp på ett levande sätt. Tunnelbanans hotande resenärer och busschaufförens snåla elakhet framstår som de enorma faror de faktiskt är för en kille på tio år. Författaren vet hur det är att vara barn och hon förmedlar det på ett sätt som både är allvarligt och skojigt. Men det är inte bara de mest vardagliga små fnissiga, festliga sakerna som Tsatsiki stöter ihop med. Han möter även den bistra verkligheten. Han blir ovän med sin bäste vän och hans familj hotas av nazister och de får gå under jorden ett tag. Tack och lov så löser det mesta sig till det allra bästa.

Att böckerna om Tsatsiki har blivit populära är inte så konstigt. De är precis så bra som man kan önska. De är lätta för barnen att läsa själva. De tar upp de händelser som är barnens verklighet och vardag. Böckerna kan med fördel läsas högt och det finns många saker man kan fundera över tillsammans. I skolan eller hemma med mamma och pappa, eller med kompisarna som kanske också läser boken.

Om man jämför Tsatsiki med en liknande barn och ungdomsbok är det väl Bert och Sune som ligger närmast till hands. Böcker som jag själv uppskattade väldigt mycket som liten och många med mig. Jag tror dock att Tsatsiki är strået vassare. Varför undrar ni. Jo, för att Sören Olsson och Anders Jacobsson halkar lätt in i ett flams och trams rus där det roligaste är tjejtjusaren i deras rollkaraktärer. Tsatsiki är en bredare karaktär och böckerna spänner över ett vidare fält och tar med de allvarliga saker som Olsson och Jacobsson missar. Tsatsiki bjuder på allt Sune och Bert bjöd på, fast lite till.

Jag rekommenderar boken varmt till er alla. Det finns många ställen som lockar till skratt och där de flesta kan känna igen sig. Om du inte har läst de andra böckerna, gör det. Och glöm inte bort att se filmen. Om inte annat, så för att få ta del av all den kärlek som ligger inbakad i Moni Nilsson-Brännströms berättelser.