Det kan bli alldeles för mycket.

När jag som liten första gången fick höra Sagan om Sune skrattade jag så att jag kiknade och lillebrorsorna spelade kassettbandet om och om igen. Våra föräldrar fick sår i öronen på varje bilsemester.

Filmen Sunes sommar gjorde succé och vi skrattade alla åt Rudolf när han kallade negerbollarna för wienerbröd och åt Håkan när han vräkte i sig potatis, åt Anna och hennes raggare. Ja, skratten avlöste varandra.

Nu har Sunes lillebror Håkan gjort entré i barnboksvärlden och i julkalendervärlden. Julkalendern var kul. Men nu, när jag sitter med Håkan Bråkans busbok så blir jag besviken. Jag trodde, när jag hörde titeln, att boken skulle vara full av bus och tips. Inte ett enda nytt bus fick jag lära mig. Det var nämligen ingen bok med bus. Det var en vanlig liten kapitelbok, precis som böckerna om Sune.

Men nu har jag tröttnat. Jag har tröttnat på skämten och på familjen Andersson. Kanske är boken rolig om man tidigare inte lärt känna familjen, men för mig som känt dem i över 10 år, är det tjatigt.

Jag kommer inte att läsa fler böcker om Håkan. För jag tror inte att jag kommer att få i mig något nytt. Min besvikelse kommer bara att bli större. För jag gillade Sune stenhårt. Men jag tycker att Anders och Sören borde lärt sig att man ska sluta när man är på topp. Fast det är klart, de har ju haft, som kidsen säger idag, ett grymt flow. Så då är det väl lätt att fortsätta av bara farten.

Men snälla, låt det som är bra vara, tjata inte ut det.