Kokbok. Ja, alla har gjort det, så varför inte Karl Sune Rudolf Andersson. Det är ju så det är nu för tiden. Du är någon först när du har gjort en egen kokbok. Grattis Sune. Nu är du en av alla kokbokstokar. Fast jag tycker förstås att Sune var något redan innan han gjorde en kokbok. Blev mest fnissig när jag såg att Sune slutit sig till skaran av kockar.

Efter alla goda råd om vad som är bra att kunna dyker Grynet upp. Nä, inte på riktigt, men hennes rosa färg och hennes kronor. Sidorna som är fulla med ”tjetjusarmackor” är nämligen rosa och dekorerade med kronor på. I bästa Grynet anda. Kul för oss som gillar Grynet, men jag undrar om Sune tycker det är snyggt.

Pappa Rudolfs del brun, Storasyster Annas del grön, mamman Karins lila och Håkans potatissidor är oranga osv. Alla avdelningar i boken har olika färger. Som en stor färgfabrik. Det är starka glada glättiga färger och sidorna går nog bra att torka av när man spillt ut halva sockerkakssmeten över boken. Nått som är riktigt bra är att den sitter ihop med en ringpärm. Det är faktiskt min favoritihopsättning när det gäller kokböcker. För då slår inte sidorna igen mitt under matlagningen.

Maten då, jo, den är inte så svår att slänga ihop. Fast det är inte världens lättaste heller. Jag tror nog att man i alla fall måste ha börjat på mellanstadiet för att kunna hänga med i svängarna. Jag har kollat lite på de olika maträtterna och det är en härlig blandning från de enklaste korvstekningar till mer komplicerade röror. Själv provade jag det enklaste, macka med jordnötssmör och banan. I ett våffeljärn. Gott. Fast det får nog inte bli någon vana, mina byxor sitter ju redan skrämmande tajt runt låren.

Lite kul är att boken hela tiden relaterar till saker som hänt i de andra böckerna om Sune. Sunes familj, vänner och tjejer är alla med på olika sätt. Med mat som passar dem alla.

Själv tänker jag gå ut i köket och koka rotmos, det finns inte med. Men om jag kollar på potatismos, då blir det nog nästan rätt.