Jag skulle vilja utforska världen skriver Pentti Saarikoski och fortsätter:

men när nu världen är ett enda öga som studerar mig ett strängt öga , en styvnackad fitta

Så han får lov att utforska sig själv.

Diktarperspektivet är detta, barnet som är centrum i världen, det är bara att utforska sig själv, som en del av världen. Egocentrisk, hans diktarjag är ett rör genom vilket allt som dras får en total Pentti-prägling, och genom detta rör passerar allt från träd, buskar, lingon, politik, antikens författare, böcker och veden till bastun.

Men detta är att börja bakifrån, närmare bestämt de sista sidorna, men dessa rader genomsyrar dock hela dikttrilogin, som här föreligger i ett band. Det finns en metaaspekt i det mesta Pentti skriver, det handlar om att vara poet och om litteraturen. Han tog på sig poetkappan som sjuttonåring och har burit den sedan dess. Han går till bords som poet och äter liksom han går omkring på Tjörn och träffar ö-borna. Han är ett poesiöga så som han ovan beskriver världen. Livet omkring honom tar sig in i allt han skriver, det är en stor kvalitet, dikten låter sig störas av livet och dikten låter sig förföras av livet.

Thiarnia är en latinisering av Tjörn, hemön västkusten, Bohuslän, Sverige. Denna danstrilogi bestående av i nämnd ordning Dansgolvet på berget (1976), Spela upp till dans (1980) och Den dunkles danser (1983) är Saarikoskis mästerverk, om jag inte skall häda och hålla prosan, för det bästa han skrev.

Det finns en glasklarhet i denna samling, en språklig glasklarhet (fast texten kan vara krånglig och dunkel) som är en njutning för ögat att höra.

Jag kan inte finska än så jag får lita till Mia Berners (Penttis norska fru som inte heller kunde finska!) översättning och känslan verkar helt och hållet rätt i jämförelse med andra böcker översatta av andra. Annars så har det fnysts lite åt att Frun översatte mannens verk och att hon ju inte kunde finska, om detta intresserar så finns det en halvdokumentär diktsamling om hur översättningarna kom till vid namn Kvällen gör sig ingen brådska (1975).

För min del så verkar det så perfekt som otyget översätta poesi kan bli. Hon har ju i alla fall kontroll på poetens rytm i sängen, vilket torde ha en monumental inverkan på en poets poesi. Så fram för kvinnliga översättare, som har intima kontakter med poeterna (och vise versa). Detta sägs som en hyllning av översättningsarbetet, så inga missförstånd, tack.

Tjörn, där bodde Pentti sina sista 7 år trots att det var två ställen på jordn han aldrig kunde tänka sig att bo: Tyskland och Sverige. Han dog 1983 på finsk jord då han medverkade på en poesifestival.

Denna bok är en sammanfattning av hela hans författarskap sedd från boningen på Tjörn. Han försöker bli vän med det karga klippiga landskapet.

Detta är mästerverket och det kräver sin läsare, jag skulle inte rekommendera en Pentti-nybörjare att läsa detta verk. (Börja med prosan är mitt råd, Vid Europas rand t.ex.). Men det jag rekommenderar starkt är ett inköp av denna bok, inte bara för att den är så smakfullt utformad, med Pentti på sin bänk på baksidan, utan för att förr eller senare är den obligatorisk läsning.

Jag kommer ihåg min första kontakt med trilogin och utestängdheten, jag kände efter första läsningen. Nu förstår jag inte vad som stängde mig ute och jag är beredd att säga att vilken poesiläsare som helst, som ger sig i kast med boken, med ett öppet ologiskt sinne, kommer mötas av en varm mänsklig kram.