Skugge mår garanterat dåligt.

Hon hatar sina föräldrar (”Fram för att lägga MER skuld på föräldrarna!”). Hon hatar sina läsare. Hon hatar sin kropp. Hon verkar hata (många?) killar/män. Hon är rädd för blod och spyor. Hon har ångest och får panikattacker. Hon har dålig självkänsla och oroar sig för vad andra ska tycka om henne. Hon gör abort och mår piss för det.

Detta är också vad den här boken handlar om, med andra ord en lång klagosång. Det är ingen uppbyggelig bok, precis; den har inga goda råd att ge, inga förbättringar att redovisa, inget hopp att dela med sig av. Bara allt om hur dåligt hon mår in extremis. Det är en mörk och äcklig värld som omger Skugge. Men om hon nu vantrivs med att vara en offentlig person – varför fortsätter hon? Svaret ger hon själv:

Och nej, jag kan inte skriva om nåt annat än mig själv. Jag kan ingenting. Jag får inte ens känna så ifred för ingen tror mig. De tror att jag är en lycklig och stark människa. För att jag har det jobb jag har. Men sen jag började med mitt jobb har det bara blivit värre. Jag har medvetet förstört allt för mig själv. Jag sökte mig till det allra värsta. Jag passar så dåligt för det jag gör, jag passar så dåligt för mitt jobb. Men ändå gör jag det, för jag kan inget annat.

Det här är en självbiografi säger Skugge själv i baksidestexten. Men är det verkligen det? I boken undrar hon samtidigt varför alla tolkar allt hon skriver så bokstavligt, varför alla nu förutsätter att det hon skriver är självbiografiskt, medan det andra personer skriver är skönlitteratur. Boken är en blandning av epost-brev från läsare (främst från ”ocd-flickan” som skriver brev på brev men till slut blir förbannad på att inte få något svar och uttryckligen säger till Skugge att kasta alla brev hon skickat, vilket Skugge uppenbarligen inte gör), stycken hon skrivit själv eller referat av samtal med vänner.

Om man skulle vilja veta mer om hur Skugge (kanske) är och mår så kan den här boken nog ge många upplysningar. Om man mår dåligt och vill känna att man inte är ensam om det (som somliga av hennes läsare verkar vilja) kanske den här boken kan ge något.

Skugge har förstås inga goda råd att ge. Frågan är om hon ens skulle ha någon empati med andras lidande? När man läser den här boken undrar man starkt över det. Men kanske kan känslan av att man inte är ensam hjälpa åtminstone en bit på vägen?

I ett stycke tar hon upp de vanligaste frågorna hon brukar få av journalister. Den sista är ”Antingen så älskar man dig eller så hatar man dig…”, varvid Skugge svarar ”Eeh… ja… och?”. Nu råkar hon ju dock glömma en kategori här; de som varken hatar eller älskar henne. De som inte träffas av vad hon skriver, de som Skugges texter inte säger någonting. Dit hör undertecknad. Den här boken säger mig faktiskt ingenting. Jag kan alltså bara hålla med i den uppmaning som Skugge själv ger till den presumptive läsaren: Köp den inte!