Voltaire är här, äntligen, återuppstånden från de döda med frälsning till vår jord? Voltaire vaknar och gnuggar dödsgruset ur ögonen och finner att hans hälsa nått fornstora dagars form och att åren runnit iväg. Som den intellektuelle profet han anses vara kastas han omedelbart in i de dagspolitiska frågorna. FN vill ta hans tjänster i anspråk och han accepterar med inställningen att förnuftet måste segra även om världen inte utvecklats i precis den riktningen som filosofen förutspådde.

Voltaire tvingas inse att den ”bästa av världar” fortfarande har svårt att leva upp till epitetet och han flygs med privatplan mellan världens oroshärdar. Forna Jugoslavien, Afrika och Ryssland är några av de platser där förnuftets förespråkare får sina värsta farhågor besannade. Frågan är bara vad Voltaire kan åstadkomma?

Kjell Espmark, som definitivt tillhör flocken av kulturelefanter i Sverige (inget nedsättande, elefanter är fina men stora djur), genomför i boken en väldigt intressant idé. Att låta en stor tänkare och filosof från 1700-talet landa i vår egen tid är både spännande och fantasifullt och man skulle kunna utveckla idén vidare. Tänk t.ex. vad Aristoteles skulle kunna utföra om man satte en PC i handen på honom eller om man skulle ge Leonardo da Vinci tillgång till dagens teknik.

Det finns naturligtvis personer man absolut inte skulle vilja skaka liv i men det är ju heller ingen som tvingar en till det, fantasi är bra. Espmark gör det stundtals bra, språket är högtravande vilket ibland får tankarna att landa i 1700-talet men man blir snart påmind om att det är vår egen tid som gäller genom ganska häftiga kontraster som t.ex. en flygplansmotor. Voltaire behåller också sina egna 1700-talskläder och man måste erkänna att det skulle vara en trevlig och avbrytande syn att se en figur i en tjänstemannaskara utan den sedvanliga, mörka kostymen. Kul också med de allusioner till Voltaires ”första” samtid.

Ett exempel är när filosofen, vid sitt besök i Ryssland, begrundar porträttet av sin före detta brevkompis, Katarina den stora, som han dock aldrig mötte. ”Hon hade kallat hit honom redan för två sekel sedan men den gången hade hon fått nöja sig med Diderot och hans kolik. Nu hade han alltså kommit själv.” Ett annat exempel är när Voltaires polemik mot en annan 1700-talstänkare, Rousseau, lyser igenom. De var tydligen inga såta vänner i verkliga livet. Ironin från Voltaires välkända och missbrukade verk om Candide är också det något som Espmark använder sig av vilket är trevligt.

Hur bra är då det här? Tja, som tidigare framgått är idén bra men det hela håller inte riktigt hela vägen ut. Budskapet och behandlingen av världsproblemen är bra och tilldelas härmed välförtjänt beröm men trots detta och de många trevliga inslagen är det på det hela taget ingen superbok.

Tyvärr räcker inte ett bra budskap utan det krävs någon form av kompletterande omgivning som detta kan landa i och som tilltalar läsaren. Det är närmast här som Espmark misslyckats. Med misslyckats menar jag inte att totalsåga boken, det är den alldeles för välskriven för men den skulle, som sagt, kunna vara bättre.