Det är en blåsig höstdag och jag kryper ner i soffan och sätter på tv:n. Det visas en italiensk deckare. Nu är det dock så att jag saknar en soffa och tv så i själva verket sitter jag vid mitt lilla matbord med en liten inbunden bok. Boken är i nästan samma format som en pocketbok, alltså liten och behändig. Den blå färgen på omslaget glänser och jag tycker att den stilrena layouten är snygg, enkel och inbjudande. Jag kokar lite te och laddar upp för en kvälls avkoppling.

Innan jag sätter på min "tv" läser jag förordet. Jag ska få se en riktig höjdare till deckare verkar det som. I Italien är den här boken en bestseller och författaren är en man som sålt 2 miljoner böcker i månaden. 1998 låg sex av hans böcker på bestsellerlistan samtidigt. På baksidan läser jag att en svensk recensent är glad över att denna stora deckarförfattare äntligen introduceras i vårt land. Mina förväntningar byggs upp och jag ser mer och mer fram emot att få börja läsa.

Boken inleds med två arbetslösa lantmätare som för tillfället jobbar som sopåkare. De städar på stadens värsta ställe, la mànnara, ett område där knark och prostitution är har sitt säte. Denna dagen hittar de dock mer än kanyler och kondomer, ett lik i en bil. Det är med den inledningen vi sedan får följa utredningen av mordet eller om det nu är en naturlig död som alla vill påskina. Alla utom kommissarie Montalbano. Han ser något som inte stämmer och utreder mannens död på egen hand. Den döde är en högt uppsatt politiker vilket gör att vi rör oss mellan sopåkarnas värld och toppens värld. Detta tycker jag är positivt, att man rör sig mellan samhällsskikten och man dömer inte människorna efter att om de tillhör det översta eller undre skiktet. Vi får bland annat träffa en svenska som man som läsare ett tag misstänker. Hon är som alla svenskor; blond och yppig, en riktigt vacker fotomodells kvinna som hennes man träffade i Sverige när hon vann en rallytävling och en journalist beskriver henne för kommissarien på detta sätt:

Hon bedrar maken lätt och obekymrat som den svenska hon är.

Detta ger lite extra åt oss svenska flickor. Vi känner igen oss (???) för det är ju så vi alla är: yppiga, otrogna och skickliga rallyförare.

Ett plus är att trots att boken utspelar sig på Sicilien så har författaren valt att inte göra en maffiahistoria av det. Annars är det ju det man förknippar med Sicilien. Stora mafiosos med guldsmycken som skjuter folk i knäskålarna när de inte betalar sina skulder i tid. Dessa figurer träffar man inte i den här boken. Ordet maffia nämns dock ett par gånger, men det är väl oundvikligt.

Jag förstår att översättningen varit lite problematisk, för det som är speciellt för Andrea Camilleri är att han skriver på ett mycket speciellt sätt. Han pendlar mellan italienska och sicilianskan. Detta ger hans språk en speciell karaktär och han utnyttjar ordens likheter och olikheter på ett sätt som är svårt att översätta till svenska. Jag börjar fundera över att nu skulle mina italiensklektioner varit nyttiga. Men jag kommer bara ihåg en enda mening från alla lektionerna ("På detta bordet finns en bil") och den lär jag inte finna här.

Jag är väldigt förtjust i när författare använder sitt språk, utnyttjar möjligheterna och skrider över de bestämda barriärerna. Att skriva bra är som att låta orden flöda som vattnet i en flod. Låta orden virvla och fara runt, slicka flodbädden och hoppa likt lekande laxar över vattenytan. Helt enkelt utnyttja och använda alla möjligheter i det språk man har till sitt förfogande. Detta verkar denna författaren göra men det kommer inte fram i den svenska översättningen. Däremot har man valt att låta en del italienska ord vara kvar mitt inne i den svenska översättningen. Det är väl tänkt att ge krydda åt språket, men själv tycker jag faktiskt mest att det är störande.

Karaktärerna som historien cirklar runt får man aldrig riktigt lära känna, de är ytligt beskrivna och när jag avslutat boken känner jag inte den härliga tillhörighetskänslan som man kan få när man lärt "känna" någon av karaktärerna. Det är helt likgiltigt. Det känns som om jag sett en deckare på Kanal fem. Inte så bra, men underhållande.

Detta är inte en bok jag kommer att rekommendera till alla mina vänner. Den kanske är nåt att läsa på tåget när man inte är så koncentrerad, för den fungerar perfekt som förströelse. Men det gör ju en deckare på Femman också. Jag hade dock hellre valt en annan kanal om jag fått börja om min "tv-kväll".

Så om du har trehundra kronor över tycker jag inte att du ska lägga dem på den här boken. Det finns massor med andra roliga saker man kan göra för trehundra. Om du trots allt vill läsa den så låna den på biblioteket, för kanske fattar du det som jag inte fattar: att detta är en kanonbra författare som skriver spännande deckare som har översatts till ett stort antal språk och säljer otroligt bra.