Det finns inget intressant jag vill säga om den här boken, inget jag egentligen vill förmedla. I all sin enkelhet är den nog förmodligen jävligt bra, men i Kureishis lilla värld räcker den inte till. Den är inte så bra som man vill att den ska vara efter att ha läst hans andra böcker. Men i det stora hela, i det hela stora alltet av saker, är den nog fucking great.

I det hela stora alltet av saker är den en sjua. Vad nu det betyder…

Och vad handlar då Midnight all Day om, vad handlar den egentligen om? En rätt omöjlig fråga att svara på då boken är uppdelad i tio fristående noveller. Och om det verkligen existerar någon koppling dem emellan undgår det mig totalt. Det känns lite som om Kureishi dammat av några av sina misslyckade eller kasserade idéer till dramer, ursprungligen menade för Teatern, kontaktat sin förläggare, paketerat in idéerna i novellformat, och pang, nästa vecka fanns den på The Times bestsellerlista eller nåt. Inte för att han inte förtjänar det, han är nog förmodligen en av de få på The Times lista som gör det, eller John Grisham?… någon?

I det hela stora alltet av saker är den en sjua.

En novellsamling under karriären är något de flesta författare känner sig tvingade att skriva. Det här är Kureishis andra, den första hette Love in a Blue Time. Vissa gör det med bravur medan andra verkligen behöver de där några hundra sidorna för att överhuvudtaget lyckas förmedla någon sorts känsla. Den begränsade ordmängd Kureishi använt sig av här innebär i och för sig vissa… hm… begränsningar. Det djuppsykologiska personporträttet får kanske stå tillbaka lite men kom igen, hur många psykologer har inte analyserat Raskolnikov bara för att upptäcka att han aldrig existerat, han är och förblir en romanfigur, fiktiv. Saker och ting är oftast som man själv upplever dom att vara. Ens personliga historia, upplevelser, ligger till grund för vår uppfattning av världen. Så även namnet Coca-Cola borde kunna erbjuda någon sorts mening.

I alla fall i det hela stora alltet av saker.

I det hela stora alltet av saker är den en sjua.

Inte för att det gör mig något, inte för att något egentligen gör mig något, men tvåtusentalets litteratur gör sig bäst i korta stämningsskapande stycken. En välskriven novell intresserar mig mer än t.ex. en tegelstensroman på sexhundra sidor full av onödiga utvikningar, transportbeskrivningar, ordonani. Det jag hinner med på tåget till Stockholm (en cirka trettio minuters resa från där jag bor) är allt som lyckas fånga mitt intresse idag (vilket för övrigt är förhandlingsbart). Och om det då råkar vara en intressant artikel om kärnfamiljens utsatthet i ett politiskt korrekt samhälle eller en kort novell skriven av en av Storbritanniens kanske intressantaste nutida författare, vad gör egentligen det. För den Internetanpassade stimulidränkta jag?… finner att novellen i sig erbjuder ett överlägset litteraturformat. Dock är jag så verklighetsförankrad att jag förstår att detta inte gäller alla.

Eller…

Jag vet att det förmodligen är min uppgift att förmedla någon sorts känsla om boken, spegla den, skapa en rättvis bild av, eller om, eller någonting, men jag bara finner det vara totalt omöjligt. Istället tänker jag fråga dig kära läsare, vad kan Midnight All Day handla om?

Fyll i luckorna.

Du har förmodligen levt ett tag och förskansat dig minnesbilder av händelser, betydelser av situationer, du besitter kanske svaret på antydningar, kanske… Du känner att du kan tolka ditt symboliska universum.

Här kastar jag några ord åt dig, associera fritt…

Uppbrott
Komik
Otrohet
Uppgivenhet
Bitterhet
Exteriör
Åldrande

I alla fall i det hela stora alltet av saker.

I det hela stora alltet av saker är den en sjua.

Stackars bok… Den var värd en annan recensent.