Utgiven | 2000 |
---|---|
ISBN | 9100571938 |
Konstfack. Konstnär. Hennafärgat hår. Rödvin. Textilkonst. Krossad sammet. Piller. Anorexi. Lögner. Otrohet. Självupptagenhet. Spyor. Självömkan. Drogromantik. Och ännu mer rödvin. Och ännu lite mer självömkan. Och lite till självömkan. Och mer piller … och mer självömkan … så fortsätter det, i det oändliga.
Vilka associationer får ni? Humor. Nån slags studentikos sketch om töntiga konstnärselever. Eller, i verkligheten, ännu roligare. Sådana personer som man småler lite åt på bussen. "Jaha, fast i konstnärsmyten". Såna kan ju vara kul att läsa om. Hur de beter sig och så. Det här blir en rejäl sågning, så att ni vet.
Här har vi ett gäng medelklassungar som så gärna vill vara konstnärliga, och som bara måste leva hela myten. När det kniper ringer man till mamsen, som genast betalar ens räkningar och sätter in pengar på VISA-kortet, så man kan fortsätta att vara den lidande konstnären men utan ekonomiska svårigheter naturligtvis. Hur skulle man annars kunna betala för all sprit och alla piller man måste häva i sig för att visa vilken konstnär man är?
Alla vill ha uppmärksamhet, och gör vad som helst för att få det, för att få vara värst. Mycket tröttsamt, även om man faktiskt kan skratta lite åt allas krumbukter när de tävlar om vem som är ynkligast och mest KONSTNÄRLIG. Vem som kan bete sig mest illa mot de andra vem som kan få i sig flest stezolid på en timme vem som kan få flest recept utskrivna, vem som ha mest panikångest av ingen anledning alls, utom för att det är terribly konstnärligt att ha det och att vara beroende av BÅDE sprit och tabletter på en gång. Halledudanemej då.
Stackars, stackars personerna i den här boken. Och stackars världen att det tydligen finns vissa självbiografiska drag. Den värld personerna i den här romanen lever i är inte den riktiga världen, det är ett slags luftslott där alla sopor med konstnärliga ambitioner får plats.
Dresscode: Krossad sammet och långt hennafärgat hår för damerna och svarta kavajer med kråsskjorta under för herrarna.
Den här boken ska vara skriven med viss självironisk humor, står det på baksidan. Jaså. Var är då den? Var kan man ana författarens insikt om hur löjligt det faktiskt är att söka leva konstnärsmyten med alla de ingredienser som listats överst?
Jag kanske har missat det.
Jag kanske har missat hela meningen med den här boken.
Jag kanske saknar empati.
Jag kanske inte förstår hur det är att vara KONSTNÄR.
Må så vara.
Jag tycker romanen är usel.
De som gärna vill leva myten gillar den nog, tycker den är romantisk. Eller nåt. Och beundrar karaktärerna för att de FÖRSÖKER LEVA SINA DRÖMMAR. Eller nåt.
Det är mest äckligt. Mycket spyor och bajs och så. I vissa romaner känns sådant motiverat, för att få en full bild av situationen. Jag är ju rätt kräsmagad, blundar på bio och så, och står inte ut med att se (eller höra) folk som spyr. Så jag vill gärna inte i onödan läsa målande beskrivningar som skiter på sig när de föder barn och spyr i en papperskorg på Posten för att de har panikångest och tror att det är jättejättefarligt på Posten. Det blir för mycket. Det känns inte som om det behövs. Boken flödar över av kroppsutsöndringar.
Det är inte särskilt intressant att läsa om människor som är så här otäckt självupptagna. Vad som eventuellt händer i den riktiga världen är inte intressant för fem öre, de är fullt upptagna med att söka övertala varandra om det livsfarliga i att åka tunnelbana, gå och handla eller göra något annat sådant som tråkiga Svenssons gör. Det är nog meningen att man ska känna medkänsla för dessa stackare.
Tyvärr lyckas inte författaren få mig att känna någon slags sympati för dem. Karaktärerna är platta och plastiga och rör sig i en endimensionell värld där allt man säger också är platt och plastigt, fast med lite rökelse ovanpå. Ingen av karaktärerna har egentligen någon personlighet, allra minst bokens jag, hon är bara irriterande i sin dumhet. Dialogen är krystad och full med ordvändningar som bara förekommer i halvtaskiga romaner (som den här). Onaturliga samtal, ointressant handling och förutsägbart slut.
Jag vet redan efter tre sidor hur romanen kommer att sluta, och det blir exakt som jag trodde. Då är det liksom ingen idé att läsa boken, eller hur? Om det här skulle vara en satir över dåliga romaner och fåniga personer skulle den vara oerhört rolig. Tyvärr är den inte det. … och bli ett vackert lik faller platt, ned i en hög av tomma pillerburkar och kasserade kjolar från Indiska.
Publicerad: 2001-01-25 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-05 21:12
12 kommentarer
Så som du upplever den här boken, upplever jag dina recensioner. Extremt självupptagna! Eftersom du misslyckas att recensera böcker (även "Om en natt på ZTV!" var pinsam.), om och om igen. Måste jag ge dig betyg: 1/10.
#
Självupptagenhet är mitt privilegium.
#
ja, dessvärre är det nog så. det gäller ju självklart även de flesta andra journalister och kritiker. och det äcklar mig.
#
Diggar Annas recentioner, de har en en härlig skärpa som man inte finner hos så många andra. Stå på dig, Anna!
#
Olle, jag måste säga att jag har svårt att förstå din upprördhet, även om det är kul att det man skriver berör. Om du inte gillar tyckande och personliga åsikter får du nog inte ut så mycket av den här sajten. Vi är alla glada amatörer och ingen får betalt. Alla recensioner blir ju till en viss del subjektiva, även om boken ovan även objektivt sett (berättarteknik, språk bl. a.) är riktig skit. På förlagens hemsidor kan du få glättad opersonlig information om böcker.
#
Objektiv skit? Men så står det inte i någon annan recension jag läst. Framför allt har jag inte läst någon annan recensent göra sig lustig på författarens eller påbokens bekostnad. Lite utdrag ur recensioner: "Boken är rappt skriven". "Historien är rafflande och säkert initierad i alla sina desperata detaljer."
"Hon lyckas göra denna eländeshistoria till lätt
chockerande underhållning."
Aftonbladet
"Kort sagt är …och bli ett vackert lik en gripande och berörande skildring, men
samtidigt en ytlig, monoton och till slut faktiskt ganska tråkig roman."
Björn Gunnarsson
Göteborgsposten
"otäck cynism och glasklar skärpa"
"Boken är på samma gång djupt sorgsen och fullständigt analytisk i sitt ämne om det postpubertala traumat. Som vuxen kan jag inte annat än andas ut, glad att slippa krampen, vilsenheten, förtvivlandet och de desperata uttrycken. Men samtidigt är romanen, precis som de andra som andas samma tema, viktig. Just av den anledningen att det är så lätt att som vuxen glömma, förringa och förakta de första spröda åren in i vuxenvärlden."
DN
"Den skildrar en erfarenhet som är verklighet för många men som ännu inte funnit sina litterära former
DN
Så objektiv var den dissen. Alla hyllar inte boken – men de kan resonera på ett vettigt sätt om den och uppsskatta den för vad den faktiskt är och vad den har.
#
Lika bra jag säger det direkt: det kan vara toppen med en underhållande, kvick och rolig recension men det är inte samma sak som att recensenten gör sig lustig på någons bekostnad, försöker vinna billiga poäng, sätta sig över och framställa sig som smartare än författaren. Det är inte så kvickt. Kanske går det att skriva en spirituell sågning, men varför vill någon försöka? Uppsåtet med en sågning är i sig ett tecken på dålig stil och smak. It's so easy to laugh, it's so easy to hate, it takes strenth to be gentle an kind som det brukar heta när man ska dra ett Morrissey-citat. Sedan tycker jag den här recensionen mest är att racka ner på vissa motiv: kvinnor som väljer en bohemisk livsstil går inte att acceptera i en skildring av samtida livvstilar, seder och bruk. Varför är kvinnorna nu offer i den här boken, är det relaterat till männen på något sätt? Eller är det just det att kvinnorna tar sig rätten att må dåligt och ha ett liv som är upp och ner helt och hållet utan att fråga om lov först!! Polis!!! Sedlighetspolis!!!!
#
Vadå, så man ska vara "snäll" mot författaren? Eh, hur ärligt känns det? Författaren är väl ganska sekundär i sammanhanget. Han/hon har liksom gjort sitt…
#
It's so easy to be a loser… Purko, skaffa dig ett liv för i helvet…
#
Låt vara att en del av våra dagstidningar ibland har en snobbig attityd. Men om "dagensbok" ska föreställa det entsiastiska och idealistiskt punkiga "gör det själv"-attityden så är nog klimatet ganska risigt för vår kultur. Sura wannabees. Som om poprecensenter skulle håna alla band som inte låter som Sting och anse att rap är en flopp, för att prata i mikrofonen till dunka- dunka kan ju vem som helst göra. Typ.
#
hon lyckades med boken. riktigt JÄVLA LYCKADES.
#
Antingen så blir man starkt berörd av eller sjukt irriterad på den här boken, tror jag. Kan man känna igen sig i en eller flera av karaktärernas problem och personligheter (prestationsångest, vill sticka ut på ett bra sätt, panik/ångest, ätstörningar/psykiska sjukdomar, missbruk av något slag, olycklig kärlek, familjeproblem etc) så har man nog betydligt lättare att ta till sig boken. Kan man inte förstå huvudpersonernas tankegångar och slutsatser så kan jag tänka mig att de alla verkar ytliga, platta och egotrippade. För min del kunde jag inte sluta läsa, det var som att ta en djupare inblick i Evelyns liv och tankar utanför hennes ätstörning (läste ”Evelyn Spöke” innan denna). Man fick ta större del av hennes konstintresse och umgänge, jag undrade länge efter ”Evelyn Spöke” hur J och Knyttet verkligen var, deras histora, hur de platsade i Evelyns liv innan anorexia-dramat. Evelyn känns både äldre och yngre i ”…Och bli ett vackert lik”, om än är hon – drygt 13 författarår senare – i grunden samma annorlunda, ambitiösa, självcentrerade och smått neurotiska Evve som i Maria Hedes första roman.
Och ja, jag vet att det var 10 år sedan senaste kommentaren skrevs. Ville ändå dela med mig.
#
Kommentera eller pinga (trackback).