"Jag föddes 1927, enda barnet till medelklassföräldrar, båda engelska, och vilka själva var födda i den groteskt förlängda skuggan – som de aldrig tillräckligt lyckades höja sig över historien för att ta sig ur – efter den monstruösa dvärgen drottning Viktoria. Jag skickades till en privatskola, jag slösade bort två år på min militärtjänstgöring, jag studerade i Oxford, och där började jag inse att jag inte var den jag ville vara."

Så börjar John Fowles sin berättelse om den sökande, vid berättelsens början 25 år gamla, Nicholas Urfe. När vi först möter honom jobbar han vid en obetydlig internatskola i East Anglia på den engelska landsbygden. Han känner sig instängd i den lilla staden och lektionerna blir ett sätt att fly från den förlamande tristessen i lärarrummet. Han ser det förstenade lärarrummet som en mindre modell av England, och det räcker inte med att lämna det ena för att undkomma kvävningsdöden. Räddningen blir en annons om ett lärarjobb på den grekiska ön Phraxos.

Veckorna före avresan inleder Nicholas ett passionerat förhållande med den unga australiensiskan Alison. Han åtrår henne fysiskt, men känner förakt inför hennes bristande bildning och kultur. Greklandsresan blir en bekväm bakväg att smita ut genom när den inledande passionen lagt sig.

Så långt skiljer sig "Illusionisten" inte nämnvärt från andra unga-män-söker-sanningen-om-livet-på-exotiska-platser-i-världen romaner. Vändningen kommer på Phraxos, och det är i hans villa som större delen av romanens 780 sidor (pocketupplagan) utspelar sig.

På Phraxos möts Nicholas av rykten om den gåtfulle eremiten Maurice Conchis som lever på den muromgärdade egendomen Bourani vid öns södra udde. Driven av sin nyfikenhet söker Nicholas upp Conchis, som verkar ha väntat på hans ankomst och bjuder in honom.

Det är ett maskspel och ett maktspel. Aktörerna skiftar alla roller efter ett manus som verkar höljt i dunkel. Det är träffande att romanen i sin första form – den kom 1966 – hette "Mannen som trodde att han var Gud". Sedan skrev Fowles till 250 sidor och döpte om verket till "Illusionisten".

Under ett av Nicholas första besök i villan berättar Conchis om när han som soldat under första världskriget var med och stormade tyska skyttegravar i Frankrike. En målande skildring av de till synes meningslösa segrarna och slakten på unga män. På natten vaknar Nicholas av ljudet av marscherande sjungande män, och när han öppnar sovrumsfönstret slår en stank av ruttnande kött och exkrementer emot honom. Nicholas inser snart att han spelar en roll i ett drama som styrs av Conchis – han vet bara inte hur han förväntas agera.

Det är lätt att svepas med i de irrgångar av historier som spelas upp och John Fowles har nästan kuslig förmåga att krypa under skinnet på läsaren. Han skapar en stämning som både är suggestiv och skrämmande där hela världen kretsar kring en man, Conchis, som har makten att bestämma över liv och död. Nicholas hamnar i ett psykologiskt spel som skrämmer honom men som han samtidigt inte kan, eller vill, hoppa av. Han griper efter det ena halmstrået efter det andra i hopp om att det skall leda honom närmare sanningen.

Romanen ställer även frågor om tvåsamheten, och hur ärliga vi är mot den som vi säger oss älska. I sitt avsked från Alison betonar Nicholas gång på gång att de inte kan vänta på varandra – han älskar henne men de måste båda vara fria att leva. I själva verket är han på ett narcissistiskt sätt smickrad av den kärleken han får från Alison och hur den bekräftar honom som man. Han ser inget problem i att besöka prostituerade samtidigt som det sårar honom att få höra att Alison träffar en gammal kärlek. Och när han längre fram träffar en annan kvinna på ön försöker han spela ett dubbelspel där båda får höra att den andra är historia.

Fowles säger sig själv vara inspirerad av de franska existentialisterna, främst Sartre och Camus, och de går att se spår av Satres alienerade Antoine Rouquentin i Nicholas Urfe. Ett självvalt utanförskap. Han betraktar världen från avstånd utan att egentligen vara delaktig och han känner förakt inför den torftiga existens som internatskollivet erbjuder.

Trots dess längd och de många gånger ganska komplicerade vändningarna tappar Fowles aldrig greppet om mig. Jag drivs framåt dels av ett behov att få veta hur det går för den efterhand mycket förvirrade Nicholas, men också av en nyfikenhet hur Fowles skall lyckas reda ut detta trassliga garnnystan av historier. Och det krävs en stor berättare för att så elegant knyta ihop säcken.

Boken är späckad med referenser bakåt i litteraturhistorien, och många citat på franska och latin lämnas oöversatta, vilket kan ge en känsla av att man missar något väsentligt. Anser man det vara ett problem, vilket jag inte gör, är det bara att till lexikonet, eller ännu enklare: besöka John Fowles – The Website. Där hittar du tolkningar av flera citat översatta till engelska.

Köp och läs.