Saknar i recensionen berättat om det poetiska språk med vilket boken är skriven. För mig var denna inte någon vanlig kriminalroman utan en där spåket allt som oftast lyfte själen – precis som i poesi – och jag tyckte det var vackert med en kriminalroman skriven i poesi. Kanske var det därför handlingen inte tog något gastkramande grepp, det gjorde språket istället. Tyvärr tyckte jag hon tappade poesin i bokens senare delar; boken gav inga fler språkliga kickar och blev rätt vanlig.