Vid nära sextio byggde sej författaren, poeten, filosofiprofessorn, debattören, essäisten ett minnenas palats. Metoden använde redan datorlösa greker och romare för att lagra och vid behov framkalla minnen och kunskap. I sitt eget kolossala livspalats ställer Gustafsson in miljöer, som han fyller med människor som han fyller med kunskap som han fyller med frågor som han fyller med lidelse.

Om den fördömda sommaren till exempel, varför tar den alltid slut? Är det för att filosofer och snillen ska offra barn, familj, vänner, ja själva livet, för att finna en filosofi och förklaringsmodell till varför allting har ett slut?

"…mycket filosofi går ut på att ge världen en sådan omformulering att den framstår som mindre FÖRÄNDERLIG än vad den ter sig för den mänskliga erfarenheten. Ett annat behov som förefaller mycket fundamentalt är det som ibland brukar formuleras som behovet av teoretisk SÄKERHET. Descartes behov av att finna nånting som inte låter sig betvivlas."

Tröst. Filosoferna pratade sej igenom århundrade efter århundrade för att också dom mådde dåligt av att allt har ett slut, eftersom vi ju alltid befinner oss på väg: mellan eld och vatten, uppåt eller neråt. Likt två älskande på kärlekens gungbräde som aldrig finner en balanspunkt.

Men Gustafsson hjälper. Stig ner i prosans porlande bäckvatten och låt dej svalkas. Knäpp sen upp skjortan och torka dej i den, låt ljuv bris kittla dina armhålor.

Minns dej själv.