Recension

: En oväntad semester
En oväntad semester Marian Keyes
2000
Månpocket
4/10

Underhållande men lättsmält Bridget-kopia

Utgiven 2000
ISBN 9176436314
Orginaltitel Rachel´s holiday
Översättare Caroline Zielfelt

Om författaren

Marian Keyes föddes i Limerick på Irland 1963 och debuterade som författare med Vattenmelonen 1995 (på svenska 1998). Keyes hör till chick lit-genrens stora namn och hennes romaner har översatts till ett 30-tal språk och sålts i miljoner exemplar.

Sök efter boken

Känner ni till Bridget Jones? Såklart ni gör! Helen Fieldings underbart neurotiska skapelse vars aldrig upphörande relations- vikt och karriärsproblem gör att man lugnt lutar sig tillbaka i soffan med ett paket Häägen-Dazs, tycker att den pojkvän man ändå har inte är så dum och inser att det trots allt inte är så illa att plugga. Och jävligt smart är man också, i alla fall i jämförelse med Bridget… De båda böckerna om BJ har bildat skola för andra författare när det gäller att beskriva det som i Sverige kallas ”singel i stan”.

Marian Keyes känner också till Bridget. Känner till och känner till förresten. Är väl förtrogen med, kanske är ett bättre uttryck. Mycket väl förtrogen med till och med. Den minst sagt sönderfestade hjältinnan i En oväntad semester är nämligen formad som en lite blekare kopia av allas vår Bridget, även om Ms Jones aldrig skulle röra något starkare än Chardonnay.

Story: Irländska Rachel bor i New York, har ett ganska taskigt jobb som hon avskyr, lever helt för att festa och för att ta sig in i de hetaste kretsarna. Ofta innebär ”festa” att hon tar diverse droger, i rekreationssyfte. Hon har en väninna/sambo som är lika festglad som Rachel själv. Om än lite återhållsammare med droger, ska det visa sig. Det finns en ganska töntig boyfriend med i bilden (tajta jeans/skinnbyxor, solariesolbränna och långt hår, anyone?) Till slut håller det inte längre och Rachel tvingas åka tillbaka till Irland (Nej, det är inget kul ställe. Inte på 1800-talet och inte nu. Det är därför folk drar därifrån.) och ta in på Klostret (typ The Priory där aaaalla checkar in. Typ Kate Moss), ett behandlingshem långt ute på vischan. Själv anser hon sig inte alls ha problem, och hennes berättande blir som en sorts aha-upplevelse för henne själv, när hon steg för steg inser vidden av sitt missbruk. Vi får följa hennes liv under de sex månaderna fram till kollapsen, då hon sköljer ned cirka en burk sömnmedel med vodka. En oändlig radda ”nights out”. Till slut blir det lite långtråkigt, massor av transportsträckor fram till dagen E, då Rachel äntligen kan Erkänna för sig själv att hon faktiskt har problem. Grattis till henne! Så kan vi alla lära oss att för den som är lite fet och har dåligt självförtroende går det inte att bara knarka lite då och då. Ens söta väninna, däremot, hon klarar sig galant i alla situationen och kan lugnt fortsätta med lite av det vita pulvret då och då.

Så, vad har vi då här? En ”twentysomething” som tvingas in på rehab av välmenande släkt och vänner, själv förstår hon inte alls vad hon gör där. Vilket är lite underligt när man tänker på den absurda mängd droger hon lyckats få i sig den senaste tiden. Det blir nästan parodiskt, som att läsa Michael Hutchences eller Paula Yates obduktionsprotokoll ungefär, när Rachel återberättar hur det går till på fester i New York och hur man balanserar olika droger, alkohol och diverse mediciner för att uppnå önskad effekt.

Denna boks svaghet är att den är alltför lättsmält. Intressant ämne, men det finns liksom ingenting utöver det som vanligtvis ingår i en kioskroman, förutom att hjältinnan inte är tjusig och smart, utan en Bridget-klon som fått lite delar felplacerade, som i Flugan ungefär. Enda anledningen till att jag alls funderade på den när jag läst ut den, var att jag visste att jag skulle skriva en recension på den. Boken känns, liksom Vattenmelonen, Marian Keyes största hit, allt för lik standardformatet för en småskojig roman om en ung tjej.

Är jag kanske lite väl hård? Alla böcker kan inte inkorporeras i den litterära kanon, och alla aspirerar inte på det heller. Vissa böcker begär inget mer än att få roa för stunden. Det här är en typisk sådan bok. En solsemesterbok kan man kalla den här typen av romaner. En tjock en, som helst läses på stranden eller i liknande situation då man vill slippa tänka. Den är definitivt underhållande, En oväntad semester, jag skrattade högt flera gånger och blev faktiskt riktigt gripen någon gång också, precis som det är meningen att man ska bli. Det ingår i formeln. Lite småputtrigt sådär. Kan trots allt rekommenderas, särskilt till er som liksom jag gillar böcker av Bridget Jones-typ.

Anna Larsson

Publicerad: 2000-12-06 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-31 12:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #46

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?