En konsul sitter fast i en mexikansk by.
Han har en kvinna han älskar någon annanstans.
Han skriver brev till henne som han inte sänder.
Han håller på att supa ihjäl sig.
Det känns bra, tiden går fortare.
Han lever på mer än ett sätt under vulkanen.
Han tänder ljus för i kyrkan för "those who have nobody with"
Att försöka överleva eller låta bli är två knivskarpa linjer han går
över.
Det är de dödas dag.
Kvinnan han älskar återvänder, svekfull, vacker och fasansfull.
Vilket nederlag känns lättare att möta; flaskan eller kärleken?
Han skakar med sig drinken in i Delirium och in i duschen och hon är inte trogen och han känner att det är de dödas dag också för honom och inte bara för alla de glada och fulla byborna i vita masker utanför i ljuset från eldarna och aldrig tidigare och aldrig senare har kärleken till förstörelsen och till kärlekens hopplöshet och djävulskap slidrats bättre , naknare och mer sant.

Konsuln tar en drink till.
Det är de dödas dag, varför skulle han inte?

Att trots allt älska men inse det
svekfulla och trasiga i det faktum att inget är beständigt leder honom in
på farliga stigar under
vulkanen.
Hur lever man sitt liv när man vill men
inte vågar älska och när man
inser att livet är som de dödas dag.